Den bästa ridläraren

För några veckor sen så tänkte jag på vilken fantastisk tur jag haft som har haft så bra lärare när jag började rida islandshäst. Och då menar jag inte de tvåbenta utan de fyrbenta. Från att ha ridit (eller snarare bott) på ridskolan under min uppväxt, med den militäriska stilen som bas ( "avdelning framåt,HALT") och med inslag av den tyska (driv och håll emot, håll EMOT!!) så mötte jag plötsligt den isländska hästen Prins. Jag visste ju inget om islandshästar mer än att de var små, lurviga och hade fem gångarter, och så plötsligt skulle jag rida på en.
Han var väldigt liten (så här i efterhand varvhan kanske inte extremt liten, men kanske 1,35) och otroligt känslig. Jag fick instruktionen att hålla lätt i tygeln och skänkla försiktigt. Och plötsligt förstod jag det jag alltid känt i min hand - att hästen vill ha frihet. Jag som instinktivt tar lätt i bettet fick ju bannor på ridskolan, men helt plötsligt så passade det som handen i handsken. Det var en sån fantastisk känsla! Jag kunde sitta där med min lätta tygelkontakt och ändå känna att hästen svarade på det jag gjorde! Så ofta jag kom åt red jag Prins och bara Prins. Han lärde mig att balansen är så otroligt viktig, på honom var det lätt att känna när det blev spänt och fel. Han lärde mig att bromsa med kroppen istället för tygeln. Och framförallt lärde han mig att "less is more". Mindre hjälper alltså. Där nånstans väcktes intresset för hästen som individ och hur man skapar en relation där man kan rida med bara en tanke. Jag hade tur som fick en så fantastisk lärare. Det var där och då jag bestäde mig för att sadla om och bara rida islandshäst.
Det var så roligt när Marita och jag kom att prata om turridning i Regna. Vi insåg att vi kanske hade mötts nån gång för länge sen. Och ännu roligare var det när hon kom till stallet med ett tidningsklipp på mig och Prins! Beviset på att vi träffats för femton år sen! Så underbart att få se fina Prins igen:)