Hur vill vi att hästen ska vara egentligen?

Jag brukar inte följa så mycket diskussioner på forum etc men tog mig tiden att läsa Nina Unkaris öppna brev till SIF. Nina tar upp väldigt bra frågor tycker jag, och jag håller med henne i de stora dragen.
Vem har egentligen rätten att bestämma vad en islandshäst är och ska vara? Vi pratar om avelsframsteg och att vi ska förbättra rasen. Men vad är egentligen bra?
Är det heta hästar med enorma benrörelser? Är det hästar med lågt ansatt hals och "toppig" rygg? Är det kraftiga, starka hästar, eller smidiga finlemmade hästar med långa ben?
Jag tror att det finns lika många åsikter som ryttare. Jag tror även att det inte finns något rätt eller något fel. Alla kan inte rida de mest villiga hästarna. Ingen vill rida de hästar som har nedärvt ett dåligt lynne. En del vill ha en stor och kraftig islandshäst, och andra vill ha en liten spenslig.

Den gemensamma nämnaren är ändå tölten. SOm jag skrivit tidigare så är det väl tölten och i viss mån passen som gör att man vill rida islandshäst? För om man inte är ett dugg intresserad av tölt och pass så finns det ju så många andra raser som är minst lika trevliga och betydligt lättare att rida. Nordsvenskar till exempel. Är inte de underbara?? Jag skulle gärna ha en nordsvensk också. Fast.....jag vill ju rida tölt. Och pass.

Jag blir bara så trött på att alla ska in i samma mall. Alla vill inte rida i hundraåttio. Alla vill inte tävla. Väldigt många vill njuta av en häst som gör det man ber den - en häst med underbart psyke, som går fram överallt, som har den energi som ryttaren ber om. Och som har en underbar, taktren tölt. En häst som töltar rent, av sig själv, utan att man lägger ner tid och kanske ÅR av jobb.

Nån gång på början av tvåtusentalet så tog man bort avelsdomarnas ridmoment på bedömningarna. Innan dess så hade domarna ridit hästarna för att bedöma vilja och lynne. Man införde istället spirit, och domarna slutade rida hästarna i slutet av bedömningen. Varför togs den delen bort kan man undra? Bland annat därför att domarna tyckte det var för farligt att rida okända hästar i en stressad miljö! Vad säger det om de hästar som kom till bedömning? Var det kanske en viss konflikt mellan lynnet och viljan?
Vi ska sträva efter avelsframsteg. Men om alla använder samma hingstar blir det verkligen framsteg? (okej jag ska väl inte uttala mig som ville ha en Alfur avkomma. Men jag blev kär i honom redan 2008, långt innan han kom till Sverige för att betäcka).

Jag tycker aveln ska vara fri. Jag tycker man ska bedöma ridbarhet på ett annat sätt än man gör idag. Till exempel skulle jag vilja se hästar med härligt schwung i traven få högre poäng än de som springer med värsta bensprattlet och stel rygg. Nu generaliserar jag, men högst poäng får den som travar snabbast med mest sprattel, och rörelsemönstret är mer som i tölt, fast det är trav.

Ridbar för mig är en häst som är lyhörd för hjälperna och går att kontrollera. Men vad vet jag - egentligen......