reflextioner om lösgjordhet

Igår läste jag en text som delades på Fejjan, skriven av Jonas Bring, tävlingsdomare på islandshäst. Det var länge sen jag läste något som gjorde mig så glad som att läsa den här texten! Det finns en anledning till att jag, ju mer jag lär mig om hästar, blir desto mindre intresserad av att tävla. Vad är det jag ska visa upp? Min häst, som inte är ett minsta dugg flashig, men som är mjuk som smör? Mitt mål är ju inte att rida som man gör på tävling.
Eftersom jag inte själv är domare utan "bara" B-instruktör, så har jag ofta när jag suttit med på tävlingar, i publik eller som sekreterare, haft svårt att förstå hur domarna dömer. Hästar som går emot handen, hästar som är uppenbart klämda mellan hand och skänkel, hästar med irriterat viftande svansar och passtaktiga men med rätta bensprattlet får riktigt höga poäng. Medan andra hästar med ren takt, på väg mot att bli lösgjorda, men kanske lite på framdelen och i lite fri form får riktigt låga.
Det var därför jag blev så glad när nya domarhandledningen kom förra året, för det kändes verkligen som att den var på rätt spår: nu skulle god ridning premieras, takt och lösgjordhet framför stelt bensprattel. Tyvärr har jag inte riktigt sett det än, men läser man Jonas text så verkar det ändå finnas ändringar på gång. Om en börjar resonera så, kommer det fler efter.
Jag är väldigt mån om att hästarna jag rider och hästarna mina elever rider ska må bra, de ska vara avspända och jobba rätt med sina kroppar. Att komma dit är ingen quick fix. Det tar tid att bygga en atlet, och det är hårt, långsiktigt arbete bakom det, framförallt arbetet med sig själv som ryttare. Visst kan man rida en islandshäst på dens talang, och visst kan man ta genvägar för att höja poängen på en tävling - men det är oftast på bekostnad av hästen på lång sikt. Generellt så har jag genom åren sett alltför lite fokus på den psykiska lösgjordheten hos hästen, och framförallt hos islandshästarna som ofta sägs vara antingen alldeles för "heta" eller "känsliga" eller också "lata". Nej, de är varken eller. De är helt enkelt inte lösgjorda och mottagliga för ryttarens signaler, även om olika individer uttrycker det på olika sätt. Och problemet sitter oftast i handen. Varför är det så skrämmande att låta hästen ha sitt huvud där han vill? Ju mer hästen springer, desto mer drar vi.
I Jonas text fanns även en länk till en sida om lösgjordhet. Instämmer med mycket av det som stod där. Men för mig är en lösgjord häst också en häst som går att rida med en tanke. Eftersom mitt mål är samlad ridning på hängande tygel som rids med en tanke, så inbillar jag mig att för att komma dit måste man först kunna rida lösgjort på lång tygel. Dock så känner jag mig ganska ensam i min syn på det som god ridning. Får ofta höra att jag ska "korta tyglarna och ta kontakt med hästen, rid lite snabbare han sover ju". Men jag håller inte med. Här är en film på mig och Elgur där jag tycker han skrittar lösgjort. Även om det kanske inte syns, så bjuder denna häst fram i varje steg och jag kan närsomhelst gå fram i trav.