Var det bättre förr?

Nej, det var inte bättre förr. Tänk bara på alla helskodda ridbyxor som inte gick att tvätta, efter som mockan de var skodda med blev så stenhårt att man fick skavsår i baken. Tacka vet jag Clarino, lika bra fäste men mjukt och fint efter tvätt. Däremot så finns det, som jag tidigare skrivit, mycket kunskap runt hästar som praktiserades förr men som verkar (?) falla i glömska. Eller så är det bara jag som inte ser det.
Jag är ju i grunden en produkt av svensk ridskoleverksamhet när den var som störst. Det glada 80-talet, när det fortfarande stod s.k. kronhästar på ridskolan hemma i Linköping.(De hade t o m bett som var märkta med tre kronor kommer jag ihåg!) Alla sa att om det blev krig så skulle de hästarna rycka in i armén. Om det var sant vet jag inte, men sant var i alla fall att de var rejäla, bruna och faktiskt ganska så välutbildade svenska halvblod.
Ju mer jag tänker tillbaka på den tiden, desto mer inser jag att allt vi gjorde i stallet och med hästarna faktiskt hade en bra orsak. Allt var ordnat efter vissa rutiner - hästar älskar rutiner och konsekvent beteende. Jag tänkte ta upp några av dessa bra saker här!

En sak som jag tänkt på är hur mycket ridläraren tjatade om hörnpasseringarna. När man gått från de första halvtimmes barnlektionerna, där man hjälpligt lärt sig skritta, trava och kanske även ta en galopp med ledare, så började man lära sig styra hästen.En av de allra första sakerna man fick lära sig när man flyttat upp till 45 min lektion, var ungefär hur viktigt som helst, och det var HÖRNPASSERINGEN. (I vanlig ordning fick man inte veta varför den var så viktig, eller så är jag ovanligt korkad så jag glömt det ;). Hörnpasseringen skulle RIDAS. Hästen skulle vara ställd i nacken, och detta tjatades om igen tills det satt som berget: hästen fick INTE under några omständigheter vara böjd, utan bara ställd i nacken. För att ställa hästen skulle man ta så mycket i innertygeln att man precis såg näsvinge och ögonbåge, men inte mer.  Yttertygeln skulle hållas med kontakt och se till att halsen inte blev böjd. Sen skulle hästen, om den inte följde det tänkta spåret, flyttas ut i hörnet med innerskänkeln. Voila, så hade man ju en sorts början till en öppna, fast det visste man ju inte om.

Ridläraren ställde ut oranga koner i alla hörn för att säkerställa att man skulle "rida ut i hörnen", och om man red ner konen fick man själv kliva av och plocka upp den (Ujuj. Jag älskar koner även idag, och brukar skoja med mina elever om att de ska plocka upp dem när de rider ner dem. Kanske lite skadad av min uppväxt?)
Men sen efter 15 år på ridskola hände nåt och jag började rida islandshäst, och plötsligt blev gångarten mycket viktigare än hörnpasseringen. Varför vet jag inte, eftersom jag fortfarande tror på hörnpasseringar, och kanske kanske att de även kan hjälpa en fram till rätt gångart!
Man kan rida hörnpassering på olika sätt, så länge man verkligen rider den, och inte bara glider igenom med hästen ramlandes på innerbogen och halsen ut. ANtingen rider man den som på ridskolan, med hästen ställd i nacken och flyttar den utåt (tänker den utåt), eller om hästen är ung så rider man den med tagen bog och lite rakare hals, eller så kan man alternativt rida den som en kvarts bakdelsvändning. Spelar ingen roll vilket egentligen, för vilket du än väljer kommer ha en skolande verkan  på både dig och hästen.
Så, om du ska rida på ridbana. Tänk på vad du gör i dina hörn. Och tänk även på vad Ridläraren tjatade om "hästen ska inte vara böjd, den ska vara ställd". Det är en stor skillnad! Böjd hals betyder att bogen åker ut, och det vill vi inte, för då förstärks hästens naturliga snedhet.
Böjd hals kan fylla sina syften i vissa sammanhang, men kanske då inte i en hörnpassering.