Förändring och obalanser

Varför pratar vi ryttare så lite om träning av oss själva? Vi kan prata och analysera sönder vår hästs träning på längden och tvären, vi pratar om övningar som är bra och vilka framsteg våra hästar gör. Men hur vi själva tränar, och om vi gör det, det pratar vi inte så mycket om. Eller är det bara jag som inte lyssnar?
För när det kommer till kritan så är det ju vi som sitter på hästen som ska påverka den till att bli bättre och bättre. Och om vi själva inte jobbar med att förändra oss, hur kan vi då förvänta oss att hästen ska förändras? Alltför ofta sitter vi och åker runt, runt i våra ridhus och ridbanor, i samma gångart, tempo, form mm och förväntar oss att hästen blir mer lösgjord, mer samlad eller vad det nu är, trots att vi bara gör samma sak, varv på varv. Det vi tränar på då är att befästa det vi gör just där och då. Och det är ju självklart bra om du är supernöjd med vad just du och din häst gör för tillfället.
Men känner man att takten skulle kunna bli bättre, tempot snabbare, halvhalterna tydligare, ja ni fattar – då har vi ju liksom övat på fel sak. Kan man inte fokusera och komma på vad man ska träna på under ridningen på ridbanan är det betydligt bättre att rida ut i skogen, då måste man åtminstone ha en plan för var man ska, och tvingas styra lite medan hästen kliver över stock och sten och runt träd.  
Men tillbaka till dig som ryttare. Hur ofta funderar du över hur du påverkar din häst? Vilka svagheter du har, vilka styrkor du har, både i din kropp och i ditt sinne? Många är medvetna om att de är oliksidiga, att de kanske sitter lite snett, men många är också omedvetna om det.
Jag är, som jag tidigare skrivit, övertygad om att lite är bättre än inget om man ska förändras. En fem minuters joggingtur är bättre än inget. Fem minuters longering med galoppfattningar är bättre än inget. Två armhävningar är.....ja och så vidare. Ibland säger folk "det är ingen ide, jag hinner ju knappt ut förrän det är dags att sluta" (oavsett om det gäller hästens träning eller en själv).
Av en slump sprang jag på boken "fyra-timmarskroppen" av Timothy Ferris. Den handlar mycket om styrketräning och kroppsbyggande, vilket definitivt inte är mitt område, men det roliga är att Ferris har hittat vetenskapliga bevis för just detta: att man kan nå strålande resultat med en liten insats! Och det gillade ju jag
Ferris kallar det för "minsta effektiva dosen ", MED, enkelt definierat som den minsta dos som kommer ge önskat resultat. Han tar ett exempel: om det går åt 15 minuter i solen för att frigöra melanin till solbrännan, så är 15 minuter MED. Mer tid i solen gör dig inte brunare, bara ökar risken att du bränner dig så du inte kan fortsätta sola.
Samma sak med träning: får du grym träningsvärk så har du antagligen tränat för länge. Då har kroppen istället påbörjat nedbrytningsprocess istället för uppbyggnadsprocess.
Jag tänker då att däggdjur som däggdjur - kan detta kanske appliceras även på vår fyrbenta vän? Jag tror det. Vad tror du? Är mer automatiskt bättre? Blir hästen starkare för att man "kör skiten" ur den? Inte vad jag märkt i alla fall.
Bäst resultat tycker jag att jag får med lite kortare pass, där jag fokuserar på en sak i taget. Där jag sliter med denna enda grej tills den sitter. Alltid i skritt först innan jag tar snabbare gångarter (jag skrittar väääääldigt mycket, haha ☺️).
Så, träna lite. Less is more liksom. Eller, lagom som vi säger i Sverige.
Och även för all annan förändring - ta inte för stora kliv åt gången. Bestäm dig för att göra något som är så simpelt så att du inte kan bortförklara för dig själv varför du inte skulle göra det. Det ska vara så enkelt så att du kan etablera en vana. En knäböj varje morgon klarar alla, eller en positiv tanke som start på dagen, eller vad det nu är man vill förändra. Efter fem repititioner är det redan en vana! Den vanan kan man sen laborera med, utöka och i sin tur förändra!
Boken innehöll också en väldigt intressant övning för att testa sin egen liksidighet och sina obalanser. Återkommer till det så fort jag testat den!