Livet

Egentligen skulle det här inlägget handla om trav. Men, det får bli senare. För just idag, så vill jag skriva om nåt (nästan) helt annat än hästar.
Ibland händer det saker i livet som är svåra att förstå. Det händer för alla, nu och då. Ibland mycket på en gång, ibland går det årtionden utan att något svårt händer, man bara lallar med.
De senaste två åren har varit svåra för mig, med förluster på olika sätt. Tankar som uppstår genom detta, som gnager och tränger sig på. Det är så otroligt lätt att skapa negativa tankemönster, men så otroligt svårt att bryta. För de allra flesta pågår det ett ständigt flöde av tankar om dåtid och framtid, tankar som skapar oro och onödigt lidande.
För snart tio år sen kom jag i kontakt med Eckhart Tolles bok "The power of now". Jag ska absolut inte gå in på allt vad den handlar om, mer än den visdom som jag återvänder till när mitt analyserande och tänkande helt enkelt blir för mycket:
Du är inte det du tänker.
Vårt medvetande är så mycket mer än vårt intellekt. Om intellektet spelar dig ett spratt, genom att skapa osanna föreställningar som blir sanna i din inre värld, så kommer känslorna också att hoppa med, och med all säkerhet fel sorts känslor. Destruktiva känslor. Känslor som t ex gör att du inte får till den där slutan eller törs rida den där tävlingen (för att prata hästspråk).
Ibland begår man misstag. Det gör vi alla. Det är lätt att klandra sig själv och ångra sig, bli bitter och skapa de där negativa tankespiralerna som vi egentligen absolut inte vill ha. Det är då som man måste börja iakta sig själv. Jag är inte mina tankar. Jag sitter här och hör, och lyssnar till min inre röst. Och eftersom jag hör den, så kan jag ju inte vara den, eller hur?
Bli medveten om den och ta dig tillbaka till nuet. Bli mer som en häst. En häst funderar inte på vad den gjorde igår, i förrgår eller förra året. Den oroar sig inte heller för vad som ska hända imorgon eller nästa vecka. Den bara är, här och nu.
Och än viktigare ändå när man fastnat: ge sig själv acceptans. Att acceptera saker som dom är, just här och nu. Det kanske inte alls är som du vill. Det kanske gör ont, du är arg, ledsen, besviken etc. Men dina tankar kommer inte kunna ändra på situationen, det spelar ingen roll hur mycket du tänker - bilden du målar upp lär ändå bli fel, och den kommer bara leda till ännu mer misär. Att bara acceptera, att just nu, i den här stunden, är det så här. Just nu känner jag så här. Och just nu är kanske andra sådär. Blunda och acceptera, utan att värdera. Man behöver inte ens respektera. Bara acceptera och inse det man inte kan ändra. För det enda man kan ändra är sig själv och även det är mycket svårt, det vet alla som rider häst.
Men. Acceptera, utan att värdera. Bara känna känslan och låta den vara där. Låta andra vara där de är och acceptera. Det skapar en stillhet, och ett kort ögonblick av inre frid och tystnad.
Nio gånger av tio ger mig min häst förmågan till denna fulla närvaro. Kanske är det därför jag älskar hästar. Den tionde gången är den där gången som inte ens hästen lyckas bryta igenom barriären av ständiga tankar, och det är den gången ridpasset går åt helvete.
Men med hästen kanske man är två-tre av dygnets vakna timmar. Dom andra timmarna kanske tankarna maler på. Det är då det är bra att kunna stanna upp, iakta sig själv och sen acceptera. Ur detta kan sedan fokus infinna sig, fokus som är tillräckligt starkt, medvetet och klart för att åstadkomma förändring.