Nytt år, nya möjligheter! Varje nyår så tycker jag om att summera året som gått och fundera på vad nästa år har att erbjuda. Även om man inte har några mål som man jobbar mot så brukar nästan alla i alla fall ha önskningar och drömmar som de skulle vilja slog in. Och vet ni vad? det är bevisat att om man skriver ner sina drömmar, mål och önskningar och funderar på vad man kan göra för att liksom "hjälpa dem på traven" så ökar chanserna massor att man faktiskt kommer närmre eller till och med når sina mål.
De här frågorna tycker jag är lite roliga att ställa sig (och skriva ner och spara så kan man gå tillbaka och kolla om det blev som man funderade):

1. om du varit köpare av dina egna tjänster under året som gått, hade du då varit nöjd med vad du har fått? (i jobbet, med familjen, för hästen...)Om inte, vad skulle du ha velat ändra?
2. Om du får drömma helt fritt om saker du skulle vilja göra, uppleva, ha, äga etc - vad skulle det då vara? Skriv ner dem, så många du bara kommer på. Kan du komma på trettio saker?
3. Välj ut de tre viktigaste av de sakerna du skrivit ner. Varför är de viktiga för dig? skriv ner varför. För att man ska göra något så måste man ha motivation och då är det bra att veta varför man vill något.
4. skriv sedan ner på vart och ett av de tre, en liten enkel sak som du kan göra NU för att komma lite närmare ditt mål. om du drömmer om att få rida på island så kan du börja titta på resor och ridställen. Om du drömmer om en bättre hälsa så kan du fundera på hur du äter och lever, och om du kan göra någon liten förändring. och så vidare.
Gör sedan denna lilla aktivitet för varje önskan. Vips, så har du tagit dig ett litet litet steg närmare dina drömmar!



 

Nu finns även den fina Alpackatröjan i butiken. Kanske en julklapp att önska sig när vintern känns för kall?
Mot slutet av veckan kommer lite fler uppdateringar. Vissa av produkterna är på rea - passa på att fynda inför julen!

Nu har jag börjat om med Assa igen efter 11 månaders uppehåll. Assa är nu fyra år, förra julen tog vi de första små stegen i hennes väg till att bli ridhäst. Assa är undan Hél från Kvarnbacka och efter Dreki från Lind, hon är ett litet kraftpaket med mycket egen vilja samtidigt som hon är känslig. En rolig liten häst med mycket gång i.

När jag rider unga hästar, eller rider hästar som är hårda i munnen, eller rider hästar som inte ännu förstått bettet, eller accepterar ryttarens hand, så vill jag gärna rida med ett "snöre" runt halsen. Jag använder ett tunt rep som egentligen är till för fendrar på båtar - det är lagom tjockt tycker jag. Ett balsnöre blir lite för tunt och vasst, har även provat att ha ett stigläder men det blir för klumpigt. Fendersnöret är perfekt.

Det första jag gör med snöret, innan jag sitter på hästen är att lära hästen att backa när jag lyfter snöret uppåt/bakåt. (då har jag först lärt hästen att backa för ordet "backa" genom repgrimmeövningen). Hästen brukar förstå det efter typ en gång. Lyfta snöret - säg backa - hästen tar ett steg bakåt och då släpper jag genast trycket i snöret. Sen är det bara upprepa och upprepa, tills hästen backar lätt och villigt när man lyfter snöret. Voila, nu har jag en broms som hästen förstår och lyssnar på och som inte involverar "våld mot hästmun" !

Sen använder jag snöret uppsuttet när jag lär hästen stanna. Djup inandning, bestämd utandning, säg hoooo och lyft snöret. Hästen stannar! Börjar den backa med en gång så beröm den. Då var du antagligen för långsam med att släppa trycket. När hästen förstått detta kan man försiktigt koppla ihop snöret med tygeln. på så sätt får man en häst som är lätt att stanna utan att man behöver dra den i munnen :)

En häst blir inte bättre än sin hov. Jag har ju haft hästar med hovproblem i omgångar och det är inte roligt. Mycket jobb blir det.
Elgur har inte världens bästa hovar och därför behövs en del extra jobb. Det här är mina bästa tips:
Sko om innan det är för sent. Lär dig hur ofta du bör sko din häst och hur detta varierar över året. Ofta kan skoperioden vara lite längre på vinterhalvåret än på försommaren/sommaren. Hur vädret är spelar också roll. Värst är ständiga växlingar mellan torrt och blött, det leder nästan alltid till tappskor. Var inte heller dumsnål och sträck ut skoperioden i tron att du sparar pengar. En avtrampad sko kan ge stora problem och kan bli långt mer kostsamt än att sko en vecka tidigare. (För Elgur är t ex dryga 7 veckor lagom på vintern, max 6 veckor på sommaren.)
Ge din häst tillskott. Kiselgur och Biotin ger effekt. Nu har jag provat det så många gånger och fått resultat på olika hästar, så nu tror jag inte längre det är placebo-effekt. Minst 5 ggr i veckan bör man ge.
Sköt om hovarna. Kolla sömmar och skor regelbundet, vid minsta glapp tar jag bort sömmen o sätter dit en ny, eller bara trycker till den m tången. Att smörja hovarna sägs torka ut dem, men det finns en salva som fungerar - Alosin. Minst tre ggr i veckan ska man smörja med Alosin, har provat det i fyra månader nu och det gör underverk!
Sen finns det ju en räcka andra hovproblem man kan råka ut för. Hovböld,bärrandsröta, spiktramp är några som är vanliga och tråkiga. Tyvärr har jag en del erfarenhet av det. Nu senast av Elgur som trampat på en vass sten och skurit sig i strålen. I novemberrusket är det inte lätt att skydda hoven i såna lägen.
Det är då man önskade att det fanns några vettiga galoscher att ha på i hagen för det är ju inte alltid boxvila är vare sig bra eller möjligt. Har nu procat två varianter - Hööks och Engårdens. Höök toffeln höll i ungefär 48 timmar. Engårdens ungefär i 12 timmar....men visst, han går ju inte i sjukhage utan i sin vanliga. Kanske hade de hållit längre om han gått i en liten gräshage.
Såna barfota skor finns ju också, men det har jag provat tidigare och fungerar inget vidare i hagen tycker jag. Det är klumpiga och dessutom är ju Elgen skodd vanligt så då blir det konstigt.
Bara köra på med bästa vännerna - VetFlex och Silvertejp

Inom hästbusinessen finns det mängder med "gamla sanningar" som vi ryttare och hästägare ibland lyder blint utan eftertanke. Som jag tidigare skrivit så finns det en hel del bra gamla sanningar, såna som faktiskt är sanna, för att man har beprövat dem under så många år. Men många av dem blir gamla falskingar när man inte tänker på varför man gör på ett visst sätt eller utför en viss övning.
Det finns också en hel drös med nya sanningar, och framförallt personer som säger sig veta sanningen, ha den rätta träningsmetoden, skoningen, hästhållningen eller vad det nu är.
Så hur ska man förhålla sig till såna här sanningar? Ofta så är det ju auktoriteter som skapar sanningarna, eller vidmakthåller dem. T ex kända ryttare, tränare som använder en viss metod eller produkt. Och många gånger är det ju bra. Men som mottagare av informationen ska man alltid förhålla sig lite kritisk! Det som är rätt för mig behöver inte vara rätt för dig!
Som instruktör så får man vara försiktigt med sina sanningar. Det är ju trots allt en väldigt kort liten stund av en hästs liv jag ser under en lektion på ridbanan. Ibland händer det att eleven ursäktar sig att "så här brukar det inte vara". Jag säger bara: jag tror dig! det är inget man behöver ursäkta sig för.
En lektion blir alltid en annan situation än när du är ensam med din häst. När en ridlärare står på banan ska du dela ditt fokus mellan ridlärare och häst. Hur lätt är det? Sägs ju att kvinnor är bra på att multitaska, bullshit säger jag. Män och kvinnor har inte olika hjärnor. Det finns forskning som visar att man (kvinna) faktiskt (hör o häpna) inte KAN tänka på två saker samtidigt. Det man gör är att växla fokus mellan de olika sakerna (hästen och ridläraren i exemplet). Så om man anser sig bra på att multitaska så är det väl så att man är bra på att växla fokus.Slutsaten blir att om man i viss mån rider sämre eller hästen kanske känns sämre när instruktören är på banan, så är det helt normalt.
Det omvända kan dock också hända. Att man rider mycket bättre. om feedbacken kommer i rätt sekund, och på ett väldigt enkelt och snabbt sätt som inte stör ryttarens fokus så kan det faktiskt hjälpa mycket. Men det kräver ändå att ryttaren har hundra procent fokus på hästen och bara en millisekund på ridläraren just när instruktionen ges. Långa haranger som instruktioner under pågående ritt blir därför lätt meningslösa....Sen kan det ju bero på att man i normalfallet helt enkelt är ofokuserad, men skärper till sig när ridläraren står i mitten.

Har lagt upp en ny övning under ridövningar, fyrkanter i fyrkanten. Detta är en av mina favoritövningar som jag brukar gå tillbaka till när jag känner att jag behöver rida en fokuserad ridväg och ha en ordentlig plan. Övningen kan utföras i vilken gångart man vill, men är såklart enklast att träna i skritt. Tycker den är bra för att man hela tiden måste tänka och även träna på flera saker hela tiden.

Jag har tidigare skrivit om vikten av mentalt fokus och att kunna koppla bort stressen och vara närvarande i det du håller på med. Kanske är det för att jag själv fått och får kämpa så otroligt för detta som jag tycker att det är så intressant och viktigt. För andra kommer det (tycks det) helt naturligt, alltid. Det kallas för Flow. När saker bara klaffar, det flyter på, för en framåt, lär en saker och man känner att man lyckas, blir nöjd. För egen del är Flow ingen beställningsvara. Det är inte ett verktyg som jag bara kan lägga på och använda närsomhelst och framkalla det. Det uppstår istället på de mest konstiga tidpunkter och ställen, närsomhelst. Ibland på jobbet, ibland på hästryggen.
Det gemensamma är att Flow uppstår det i situationer av ett lugnt inre men med en lagom yttre anspänning, på något som ska ske. Det behöver att jag känner säkerhet i sinnet och mentalt fokus. Om anspänningen blir för stor, så blir det kortslutning - error och shutdown. Om anspänningen är för liten så infinner sig inte fokus. Lagom är bäst som vi säger i Sverige.
I måndags red jag ett ridpass sent på kvällen, ensam med min svarta springare. Ett tillstånd av total mental fokus infann sig. Allt stämde. Underbart. I en halvtimme red vi hörnpasseringar, skänkelvikningar, serpentiner i skritt tölt och trav. Traven blev schwungig, tölten med härlig överlinje och skritten samlad med HÖG manke.
Sen fattade jag galopp. Och där slutade mitt och Elgurs Flow. En felfattning, två felfattningar, jag blir tokig på min olydiga kropp som inte kan ge en korrekt högergalopp signal. Irritationen bröt mitt fokus, och därmed var Flow slut (och därmed även fin tölt, trav och skritt). Backade tjugo steg i vår utveckling, tillbaka till ruta noll, med valhopp och slarvtölt.
Efter en stunds irriterat irrande så insåg jag att varken jag eller hästen var där mentalt, vi var inte närvarande. Så jag satt av. Bad honom trav från marken, upprepade gånger tills han slappnade av lite. Sen bad jag honom om ursäkt. Inte för han fattade det, men en lite godisbit och en lång skrittpromenad under stjärnorna fattade han i alla fall.
Eftersom Elgur är en sån extremt känslig och överkänslig individ, så måste jag jobba desto hårdare. Både på att miljöträna honom att övervinna sina rädslor, men framförallt träna mig på att kunna få ett inre mentalt lugn på beställning. I mitt icke-häst relaterade arbete har jag fått en bra teknik på detta. Nu behöver jag kunna ta fram dessa verktyg även i ridningen. Mycket svårare, då hästar innebär mycket mer känslor för mig än hårda industriprodukter. Men det SKA gå!

Det finns några platser kvar på kurs med Eyjolfur Isolfsson den 6-7 November. Kursen är i ridhuset i Hult mellan Norrköping och Finspång. Fyra ridpass och två teoripass, man rider tre och tre. Vill du också lära dig rida genom en bättre kommunikation med din häst? och lära av en av världens främsta islandshästtränare? Alla som har ett öppet sinne och vill lära sig mer kan rida för Eyjolfur, du behöver inte vara tävlingsinriktad men inriktad på att vilja förstå din häst! Kursen kostar 3000 kronor. kontakta mig på mail om du är intresserad! eva@ishastar.com
Läs mer om Eyjolfur på toltmaster.com

Nej, det var inte bättre förr. Tänk bara på alla helskodda ridbyxor som inte gick att tvätta, efter som mockan de var skodda med blev så stenhårt att man fick skavsår i baken. Tacka vet jag Clarino, lika bra fäste men mjukt och fint efter tvätt. Däremot så finns det, som jag tidigare skrivit, mycket kunskap runt hästar som praktiserades förr men som verkar (?) falla i glömska. Eller så är det bara jag som inte ser det.
Jag är ju i grunden en produkt av svensk ridskoleverksamhet när den var som störst. Det glada 80-talet, när det fortfarande stod s.k. kronhästar på ridskolan hemma i Linköping.(De hade t o m bett som var märkta med tre kronor kommer jag ihåg!) Alla sa att om det blev krig så skulle de hästarna rycka in i armén. Om det var sant vet jag inte, men sant var i alla fall att de var rejäla, bruna och faktiskt ganska så välutbildade svenska halvblod.
Ju mer jag tänker tillbaka på den tiden, desto mer inser jag att allt vi gjorde i stallet och med hästarna faktiskt hade en bra orsak. Allt var ordnat efter vissa rutiner - hästar älskar rutiner och konsekvent beteende. Jag tänkte ta upp några av dessa bra saker här!

En sak som jag tänkt på är hur mycket ridläraren tjatade om hörnpasseringarna. När man gått från de första halvtimmes barnlektionerna, där man hjälpligt lärt sig skritta, trava och kanske även ta en galopp med ledare, så började man lära sig styra hästen.En av de allra första sakerna man fick lära sig när man flyttat upp till 45 min lektion, var ungefär hur viktigt som helst, och det var HÖRNPASSERINGEN. (I vanlig ordning fick man inte veta varför den var så viktig, eller så är jag ovanligt korkad så jag glömt det ;). Hörnpasseringen skulle RIDAS. Hästen skulle vara ställd i nacken, och detta tjatades om igen tills det satt som berget: hästen fick INTE under några omständigheter vara böjd, utan bara ställd i nacken. För att ställa hästen skulle man ta så mycket i innertygeln att man precis såg näsvinge och ögonbåge, men inte mer.  Yttertygeln skulle hållas med kontakt och se till att halsen inte blev böjd. Sen skulle hästen, om den inte följde det tänkta spåret, flyttas ut i hörnet med innerskänkeln. Voila, så hade man ju en sorts början till en öppna, fast det visste man ju inte om.

Ridläraren ställde ut oranga koner i alla hörn för att säkerställa att man skulle "rida ut i hörnen", och om man red ner konen fick man själv kliva av och plocka upp den (Ujuj. Jag älskar koner även idag, och brukar skoja med mina elever om att de ska plocka upp dem när de rider ner dem. Kanske lite skadad av min uppväxt?)
Men sen efter 15 år på ridskola hände nåt och jag började rida islandshäst, och plötsligt blev gångarten mycket viktigare än hörnpasseringen. Varför vet jag inte, eftersom jag fortfarande tror på hörnpasseringar, och kanske kanske att de även kan hjälpa en fram till rätt gångart!
Man kan rida hörnpassering på olika sätt, så länge man verkligen rider den, och inte bara glider igenom med hästen ramlandes på innerbogen och halsen ut. ANtingen rider man den som på ridskolan, med hästen ställd i nacken och flyttar den utåt (tänker den utåt), eller om hästen är ung så rider man den med tagen bog och lite rakare hals, eller så kan man alternativt rida den som en kvarts bakdelsvändning. Spelar ingen roll vilket egentligen, för vilket du än väljer kommer ha en skolande verkan  på både dig och hästen.
Så, om du ska rida på ridbana. Tänk på vad du gör i dina hörn. Och tänk även på vad Ridläraren tjatade om "hästen ska inte vara böjd, den ska vara ställd". Det är en stor skillnad! Böjd hals betyder att bogen åker ut, och det vill vi inte, för då förstärks hästens naturliga snedhet.
Böjd hals kan fylla sina syften i vissa sammanhang, men kanske då inte i en hörnpassering.

I ett tidigare inlägg länkade jag till ett hippologarbete av Linda Hedenberg på Flyinge om lösgjordhet. Jag läste igenom den texten igen häromdagen, och jag slås av hur mycket kunskap som finns men som vi ändå inte praktiserar. Nästan alla som har ridit för instruktör eller på ridskola har fått lära sig hur viktigt det är att hästen är lösgjord. Alla som gick på ridskola ”förr i tiden” som jag, fick lära sig att börja alla lektioner med en lång stunds skritt på lång tygel. Varför man skulle skritta den på lång tygel var det dock ingen som visste. För att värma upp, sa man. Ja absolut, jättebra att skritta så hästen får upp pulsen lite, precis som man själv bör göra innan man ger sig ut i löpspåret. Men den kanske viktigaste anledningen – att hästen på lång tygel skulle får sträcka på sig och hitta sin balans - pratade man inte så mycket om. Kanske var den anledningen självklar för mina ridlärare som undervisade med militäriska kommandon och satte skräck i de små tonårstjejerna.

Hur som helst, i hippologarbetet fanns ett klipp från 1940 års ridinstruktion. Så här stod det i den:

”Ett ändamålsenligt, ekonomiskt muskelarbete utförs instinktivt av den i frihet varande hästen. Stör ryttaren detta naturliga muskelarbete, kommer hästen att ”spänna sig”,varigenom rörelserna bliva hårda och tröttande. Det är en av dressyrens huvuduppgifter att genom en systematisk gymnastik anpassa hästens muskelarbete efter de förändrade förhållandena och att möjliggöra ett allt effektivare utnyttjande av muskelkraften. Det ”lösgörande” arbetet under dressyren avser därvid att åstadkomma mjukhet och smidighet i den växelvisa muskelverksamheten, det ”samlande” arbetet att öka de olika muskelgruppernas sammandragningsförmåga. Ett ”samlande” arbete måste samtidigt även verka ”lösgörande”, eftersom varje ökad sammandragning av en muskelgrupp förutsätter ökad eftergift av en annan. Spänning och motstånd från hästens sida övervinnes med framgång endast under rörelse. Nödvändigheten för hästen att under rörelse balansera sig för att bibehålla jämvikten är nämligen en god hjälp för ryttaren vid övervinnandet av spänning i muskler och ledgångar. Eftergift på stället från hästens sida kan lätt vilseleda”.

 Hur bra är inte detta skrivet?! Om vi visste detta redan 1940, varför använder vi det inte mer? ”stör ryttaren detta naturliga muskelarbete kommer hästen spänna sig”. En ryttare kan störa hästen på en miljon olika sätt. Det vanligaste är att vi stör den i munnen, genom ett ständigt dragande i tygeln för att få till formen. Sen stör vi den även genom att vi själva klamrar oss fast, drar upp hälen, svankar, tittar i gruset med mera med mera…många är de hästar som stödjer sig på sitt femte ben – tygeln. Och en häst som hänger i handen eller är hopdragen och störd blir spänd, får först taktproblem och sedermera andra problem som hälta, kotledsinflammation, spatt med mera.

”nödvändigheten för hästen att under rörelse balansera sig för att bibehålla jämvikten är en god hjälp vid övervinnandet av spänning i muskler och ledgångar”. Japp! På en islandshäst är ju detta närmast en lag. Såååå många hästar jag sett som inte ”kan” trava. Men som plötsligt kan det, när ryttaren får instruktionen att släppa tygeln helt fri och bara koncentrera sig på en sak – nämligen att hålla balansen och vara den perfekta passageraren (läs beskrivningen av passagerarövningen).
Islandshästens många gångarter strular ju nämligen till det här med spänning, eftersom tölt och framförallt pass bygger på att det finns en viss spänning i kroppen, annars skulle inte hästen kunna gå i dessa gångarter.

Och den sista meningen i ridläran: "eftergift på stället från hästens sida kan lätt vilseleda". Ja många är det som ber hästen knäppa av i nacken och belönar det. Det finns så många hopdragna halsar och mular bakom hand. Varför? jo av den enkla anledningen att det är så vi lär oss att det "ska se ut". Den som inte kan se skillnad på ett par bakben som jobbar och en panna som tänker framåt, jämfört med en hals som är hopdragen med bakben som inte hänger ihop med framdelen, kan lätt lura sig till att det är så hästen jobbar bäst. Sen säger jag inte att det är lätt att få bakben att bära och panna komma fram. Det är sjukt svårt, och det är väl därför så många blir frestade till att ta genvägar.

Begreppet hållbarhet (CSR, corporate social responsibility) är något som många företag jobbar med och har satt fokus på under de senaste åren. Men hur står det till med hållbarheten i svenska hästföretag?
När man i hästbranschen pratar hållbarhet manar man oftast hållbarhet som i hållbar häst. Nog så viktigt om du frågar mig. Att undervisa i ridning som skapar hållbara hästar som mår bra är en självklar målsättning för mig.
Men, hållbarhet i ett vidare begrepp kanske inte så många tänker på. I begreppet brukar man lägga in ansvar som företagare för miljö, mänskliga rättigheter, arbetsmiljö, anti-corruption och mutor.
För hästföretag som verkar i Sverige och följer svenska lagar så kanske det inte är självklart att tänka på saker som mänskliga rättigheter. Men varje gång vi köper något till oss själva eller till vår häst så finns det en Supply Chain där sakerna tillverkas och levereras. Hur vet du att den där prytteln du köpte från den stora landsomspännande hästbutiken är säkrad ur ett CSR perspektiv? Hur vet du att den inte är sydd av en minderårig kvinna i ett utvecklingsland som jobbar 14 timmars arbetsdag? hur vet du att ditt hästtäcke inte är färgat i ett färgbad som kräver liv?
För att inte tala om arbetsmiljö. På denna punkt brister verkligen den svenska hästbranschen, det har inte minst senaste tidens tidningsartiklar visat. Många är de unga tjejer som arbetar under villkor som aldrig, aldrig skulle accepteras någon annanstans. Svart arbete, utan försäkringar. Tungt arbete och långa dagar, långt utanför avtalade arbetstider och lag.
Har man ett hästföretag bör man även tänka på "hästliga" rättigheter. Hur etiskt är det t ex att hålla en häst instängd i en box 23 timmar av dygnets 24? Vet vi ens vilka konsekvenser det har för hästen? Tänker även på olika medel vi använder till våra hästar. Flugsprajer, geler etc. Bryr vi oss vad de innehåller? skrev i ett tidigare inlägg om Ultra SHield. En väldigt effektiv spray med stora varningstexter om att den är farlig för vattenlevande organismer. Det måste finnas alternativ, och det är bara vi som hästägare som kan driva den utvecklingen genom vår efterfrågan.
Det var dessa funderingar som fick mig att börja leta efter andra alternativ, och jag hittade då Equirex, ett företag i Holland som säljer Ekologiska och rättvist producerade ridkläder. Eftersom Marjolein, som driver företaget har full kontroll på hela kedjan av producenter, från odlare och fram till färdig produkt, så vet man säkert att detta är kläder som man kan köpa med gott samvete. Du hittar en del av dessa fina, högkvalitativa kläder i min butik.
Gör skillnad nästa gång du köper ridkläder - köp ekologiskt!
 

Skulle koppla på transporten och brukar alltid använda handskar men inte idag. Det slutade med en blodig fingertopp som innebär att jag ofrivilligt måste träna vänsterhanden några dagar framåt....inget ont som inte för nåt gott med sig :)
Så dagen spenderades med mina två nya böcker som kom idag - boken Hovslageri av Stenne Alskans och boken Ryggvänlig ridning av Dietze/Neumann. Eftersom jag haft två hästar med dåliga hovar (Audur och Elgur) så har intresset för hovar och skoning väckts. Vad kan man göra själv utan att vara utbildad på området, och hur kan man undvika problem?
Speciellt så här på sommaren så växer hovarna snabbare än vanligt, och min erfarenhet är att ständiga växlingar i temperatur och luftfuktighet påverkar hovarna till det sämre. Hornet blir porösare och lätt hänt att sömmarna börjar göra hålen större och vips så har man en glappsko som snart blir en tappsko. Eller, om man har en unghäst, så får man bärrandsröta och hålväggar som ett brev på posten.
Två somrar fick Audur bärrandsröta och hålväggar trots idog kontroll och verkning. Han hade verkligen inte bra hovar och de flöt ut snabbt så helst skulle han skos var femte vecka under sommaren. Många timmar spenderades med att raspa, få rent hålrum och peta in tjärdrev, linda med elastiska självhäftande lindor och silvertejp...inte kul. Elgurs hovar är något bättre men inte världsklass. Tur att han har andra kvaliteter...
Jag plöjde raskt igenom boken om hovslageri vilken verkligen kan rekommenderas för den som är det minsta intresserad av vad vi sätter på fötterna på våra hästar. Lättsamt skriven med många bra funderingar,
bland annat förklaringar mellan hovar på olika raser, hur sömmarna ska dras i, samt mycket om säkerhetstänk runt verkning och skoning. Jag har verkat mina unghästar själv oftast, men när det kommer till att verka OCH sko så törs jag inte. Har under mina olika hovslagares överinseende slagit i en och annan sko, men tvekar ändå när det är tappskor. Varför? jo, för just tappskor brukar innebära trasiga hovväggar och dålig bärrand. Och då måste man i princip sko om från grunden och det ska man inte göra som lekman, tänker jag. Om det är en sko som bara "ramlat" av och man hittar den, hel och fin eller har en exakt likadan liggande och hästens hov ser fin och jämn ut kan man väl sko på den i de gamla hålen. Men hur ofta händer det? För att citera boken: " Den som kan rätta till en snedvriden sko och sätta fast den på en trasig hov tycker jag ska bli hovslagare på heltid". Ganska talande eller hur :)
Bok nr två har jag inte läst än, utan mest bläddrat i. Får återkomma med en recension snart, men jag tror och hoppas att den kan vara riktigt spännande eftersom den sägs behandla följande:  "Med utgångspunkt i den fantastiska människoryggen beskrivs för första gången ingående det komplexa och fascinerande samspelet mellan hästens och ryttarens rygg" - just det samspelet som bör vara nyckeln till lösgjordhet och samling hos hästen. ska bli spännande läsning det också!

Igår läste jag en text som delades på Fejjan, skriven av Jonas Bring, tävlingsdomare på islandshäst. Det var länge sen jag läste något som gjorde mig så glad som att läsa den här texten! Det finns en anledning till att jag, ju mer jag lär mig om hästar, blir desto mindre intresserad av att tävla. Vad är det jag ska visa upp? Min häst, som inte är ett minsta dugg flashig, men som är mjuk som smör? Mitt mål är ju inte att rida som man gör på tävling.
Eftersom jag inte själv är domare utan "bara" B-instruktör, så har jag ofta när jag suttit med på tävlingar, i publik eller som sekreterare, haft svårt att förstå hur domarna dömer. Hästar som går emot handen, hästar som är uppenbart klämda mellan hand och skänkel, hästar med irriterat viftande svansar och passtaktiga men med rätta bensprattlet får riktigt höga poäng. Medan andra hästar med ren takt, på väg mot att bli lösgjorda, men kanske lite på framdelen och i lite fri form får riktigt låga.
Det var därför jag blev så glad när nya domarhandledningen kom förra året, för det kändes verkligen som att den var på rätt spår: nu skulle god ridning premieras, takt och lösgjordhet framför stelt bensprattel. Tyvärr har jag inte riktigt sett det än, men läser man Jonas text så verkar det ändå finnas ändringar på gång. Om en börjar resonera så, kommer det fler efter.
Jag är väldigt mån om att hästarna jag rider och hästarna mina elever rider ska må bra, de ska vara avspända och jobba rätt med sina kroppar. Att komma dit är ingen quick fix. Det tar tid att bygga en atlet, och det är hårt, långsiktigt arbete bakom det, framförallt arbetet med sig själv som ryttare. Visst kan man rida en islandshäst på dens talang, och visst kan man ta genvägar för att höja poängen på en tävling - men det är oftast på bekostnad av hästen på lång sikt. Generellt så har jag genom åren sett alltför lite fokus på den psykiska lösgjordheten hos hästen, och framförallt hos islandshästarna som ofta sägs vara antingen alldeles för "heta" eller "känsliga" eller också "lata". Nej, de är varken eller. De är helt enkelt inte lösgjorda och mottagliga för ryttarens signaler, även om olika individer uttrycker det på olika sätt. Och problemet sitter oftast i handen. Varför är det så skrämmande att låta hästen ha sitt huvud där han vill? Ju mer hästen springer, desto mer drar vi.
I Jonas text fanns även en länk till en sida om lösgjordhet. Instämmer med mycket av det som stod där. Men för mig är en lösgjord häst också en häst som går att rida med en tanke. Eftersom mitt mål är samlad ridning på hängande tygel som rids med en tanke, så inbillar jag mig att för att komma dit måste man först kunna rida lösgjort på lång tygel. Dock så känner jag mig ganska ensam i min syn på det som god ridning. Får ofta höra att jag ska "korta tyglarna och ta kontakt med hästen, rid lite snabbare han sover ju". Men jag håller inte med. Här är en film på mig och Elgur där jag tycker han skrittar lösgjort. Även om det kanske inte syns, så bjuder denna häst fram i varje steg och jag kan närsomhelst gå fram i trav.

Jag fortsätter på det inslagna spåret med sits-snack. De flesta vet hur en lodrät sits ska se ut - en rät linje mellan axel, höft och häl (och öron brukar man tillägga för att påpeka att man ska hålla huvudet uppe och se framåt, inte neråt). Tyvärr så hjälper den här vetskapen inte så mycket om man inte vet vad som händer när man tänker att man sitter i lodrät sits. Och inte hjälper det så mycket heller om man är spänd, sned, slapp etc.
Väldigt många sitter på sin häst med roterat bäcken och lite lätt svankrygg. Att få bort detta är svårt, eftersom vi (kvinnor främst) av naturen är lite roterade. Därför tänkte jag förklara en enkel övning som kan hjälpa dig att komma ner i sadeln och få bort lite svank. Du hittar övningen under ridövningar.
Ursprunget till övningen kommer från Sally Swifts bok "centrerad ridning"- en bok som har några år på nacken men som jag återkommer till själv, om och om igen. Där finns mängder av bra övningar som stärker medvetenheten om din kropp och vad som händer när du rider.

Alla vet hur viktigt det är att rida med en bra sits. Men hur många är det som verkligen är villiga med att jobba och jobba hårt för att förbättra sitsen? och vad är egentligen en god sits?
En god sits för mig är en sits som är följsam och kan berätta för hästen hur den ska bära sig. Det innebär att sitsen inte kan vara statisk och det är mycket mer än bara exakt hur kroppen hålls som ingår i begreppet "sits". Hur du andas, hur medveten du är om din kropp, hur bra du är på att styra din kropp och alla kroppsdelar.
De flesta fokuserar alldeles för mycket på handen när de rider, vad de gör med händerna och hur de använder tyglarna för att få hästens huvud i "position". Att vi använder handen är helt naturligt, vi är ju människor och nästan allt vi gör, görs med händerna. Problemet med detta är dock att det är inte händerna som rider hästen. Ju mer händerna är där och trasslar, desto mer spänd blir hästen.
En bra övning för att bli mer medveten om sin sits, och mindre beroende av sin hand är att rida en fyrkant på lång tygel. Sätt gärna ut koner för att kunna fokusera vägen, ca 20 meter är lagom långt. Skritta och fokusera på vart du ska och känn efter vad som händer i din kropp. Hur känns det när du skrittar? när du kommer till konen, tar du ett djupt andetag, ända ner i magen och vidgar sidorna som om du vore en häst, andas ut och sväng utan att använda tygeln.
Om detta fungerar har du hyfsad kontroll på dina vikthjälper.

 

Hej, hoppas ni har hunnit testa magträningsprogrammet! När jag ändå är igång och pratar om styrkan vill jag slå ett slag för löpträning.

Magprogrammet blir ännu effektivare i kombination med lite lätt löpträning först, som sätter fart på flåset, blodcirkulationen och värmer musklerna. Och dessutom startas lite fettförbränning och släpper bort lite stresshormon som annars lätt "hjälper" en att lagra extra padding runt magen. Det vi vill ha tag i är "korsetten" som hjälper oss att bli starka i vår hållning - även löpning aktiverar muskler som ökar bålstyrkan, på samma gång som magträningsprogrammet förbättrar löpningen. Läs mer om vilka muskler som aktiveras på Runners World.
Prova gärna mitt nybörjarprogram där jag skrivit om löpträningens fördelar för ryttaren.

Som utlovat har jag nu lagt upp ett litet men naggande effektivt bålträningsprogram. Hoppas du vill prova! jag tänker själv köra fem minuter dagligen under kommande veckor, och hoppas därefter kunna rapportera om effekten.

Eyjofur säger att som skritten är blir tölten. Det är så sant. Om hästen är passaktig i skritten följer det med upp i tölten. Om den är spänd o har huvudet högt i skritten så kommer den ha det i tölten.
Det lönar sig alltså att lägga mycket tid på att rida skritt och se till att den är bra. Inte sitta och slöskritta utan verkligen rida skritten.
Ibland känner jag mig tråkig som lägger så stor vikt vid skritt. Hästen vill ju ha variation! Men att komma tillbaka från en timmes ridpass där hästen bjuder fram hela tiden, jobbar med magen och ändå bara är lite svett bakom örat, känns som ett kvitto på att kombinationen av skritt o annat ändå nog är rätt ok.

All ridning handlar om känsla. Islandshästridning tar detta till extremen, och handlar då om förnimmelser. För att kunna rida med känsla behövs flera saker, men två viktiga pusselbitar är att känna igen känslan när det är rätt, och att kunna tänka som en häst.
Om vi börjar med den första pusselbiten att lära känna känslan när det är rätt så finns det inte så många genvägar. Det handlar i grunden om att rida måååånga hästar. Eftersom hästar är individer så finns ingen given mall eller recept som alltid fungerar. Däremot finns det verktyg som fungerar. Min uppgift som instruktör är att ge mina elever en verktygslåda som passar just dem och deras hästar. Ju fler hästar man rider, desto fler olikheter stöter man på och kan därmed utöka sin verktygslåda och kunskap om hästar.
Vilket leder in på pusselbit nummer två. Ju fler hästar du träffar, rider och studerar i hagen, desto mer lär du dig om hur hästar tänker. Att kunna tänka som en häst är viktigt i ridningen för att kunna kombinera känslan av vad som händer med vilket verktyg du ska använda. Du måste helt enkelt kunna förekomma hästen, och veta vad som är på väg att hända härnäst, för att kunna ge hästen rätt hjälper. Du kombinerar din känsla med din förståelse för hästens perspektiv.
Flummigt? Ja. Svårt? Oerhört! Men med ett öppet sinne, genom erfarenhet och genom hjälp av en instruktör övas förmågan upp.
För den som instruerar är det inte heller alltid lätt. Hur förklarar man en känsla för någon som aldrig känt den? Hur känns en mammuts päls?! Jag använder mycket bildspråk. Ibland blir det bra. Svårigheten är att hitta ett bildspråk som eleven förstår, anpassa till ibland mer konkret, ibland mer abstrakt.
Fundera idag en extra gång på vad du känner, och vad du tror kommer hända härnäst när du rider.

En av hörnstenarna i all ridning är en god balans, både hos häst och ryttare. Ju bättre balans ryttaren har, desto mer obalanserade hästar klarar ryttaren av att rida. Ju mer obalanserad ryttare, desto mer balanserad häst krävs för att det inte ska bli pannkaka av alltihopa. En balanserad häst i det här perspektivet är då en häst som är både i psykisk och fysisk balans, det vill säga den är lugn, avslappnad och den kan bära den som sitter på utan att tappa takten, snubbla, rusa eller bli trög. En balanserad ryttare är en ryttare som kan hjälpa hästen att bli lugn, hitta takten, sitta stilla och inte störa hästen.
 
Att sitta stilla på hästryggen är bland det svåraste som finns. Det handlar om två individer som ska hitta varandra, kunna kommunicera och både leda och följa. Tidigare har jag ofta velat att hästen ska vara den som följer, att ryttaren alltid ska bestämma allt under ett ridpass. Men hur bra blir det egentligen? Vi ska inte bli en diktator för hästen. Vi ska vara en ledare som hästen är trygg med, och därmed måste vi kunna lita på att följa hästen ibland också! Ryttaren måste lära sig att läsa av vilka behov hästen har. När vi tycker att hästen konstrar och försöker sig på att "testa" så är det ju ofta för att vi inte lyssnade på det hästen sa innan! En god ledare lyssnar på sin häst och tvingar inte igenom saker. Ibland räcker det med att bara stanna, pausa och känna in. Vad vill hästen?Vill hästen gärna galoppera? Men så, låt den göra det en liten stund, meningen är ju att vi ska ha roligt tillsammans och har man kul så blir bandet mellan häst och människa starkare och då fungerar allt annat också bättre.
 
Men tillbaka till detta att sitta stilla. Någon klok sa att det finns inga problemhästar, bara problemryttare. För hästen kan en problemryttare vara en ryttare som inte kan hålla sin balans och sitta stilla. En del ryttare kan inte ens sitta stilla när hästen står stilla, precis som en häst kan tappa balansen bara av att vi sitter upp på den (kanske du varit med om, att hästen går iväg innan du ens kommit upp i sadeln? Den hästen var kanske inte ens i psykisk balans innan du satt upp…). Sen börjar vi skritta. Hur många är det som kan sitta stilla och skritta, hand upp? Då menar jag helt stilla – ingen tjatande skänkel, inga händer som far hit och dit, inget gungande fram och tillbaka. Sen börjar du trava. Oj, vad skumpigt det blev, händerna far, du tappar balansen i kurvan och hästen går över till grisepass. För att inte tala om galoppen, där varje kurva känns som att hästen ska välta.

Är det då så att vi ska sitta stilla som bildstoder på hästen? Den är fantastiska dressyrryttaren som ser ut som ett med hästen, är den helt stilla? Nej, det är den inte. Men den ryttaren har lärt sig balansera och ta upp rörelserna med sin kropp på ett sätt som inte syns och som gör att den upplevs som att den är stilla – både synligt och av hästen. Den har lärt sig att rida med osynliga hjälper på en känslig häst.
 
En viktig träning för en ryttare som vill kunna sitta mer balanserat och stilla på sin häst är att träna upp bålmuskulaturen. Som ryttare behöver vi framförallt träna upp stabilisatorerna, det vill säga de muskler som kan hålla oss still när hästen rör sig. Självklart är det bra att träna även mobilisatorer (som t ex sit ups) men vid själva ridningen har man lixom inte samma nytta av dem. Det är de djupa bålmusklerna vi ska komma åt.

På det temat kommer jag att lägga upp ett litet program som tar max fem minuter att genomföra (om du inte gör flera repetioner). Jag ska inte berätta allt än, men det kommer att innehålla omvända crunches, höftlyft och plankor! kommer snart under mina ryttarövningar.
 

Nu har halva veckan gått, och jag tänkte ge en liten uppdatering på hur det går med arbetet att bli mer liksidig.

Jag måste säga att det var svårare än jag trodde! Fem ynka saker att hålla reda på, det borde väl inte vara så svårt, eller? Men det är det.
Att borsta tänderna går bra. I alla fall med tolkningen av bra som att ”jag kommer ihåg att göra det” (med vänster hand alltså!). Frågan är mer vad mina tänder tycker om det. Det går inte lika fort och kanske blir det inte heller lika bra. Men det går i alla fall lite lättare för varje gång.
 
Att lyfta glaset eller koppen när man ska dricka är värre. Den vanan är väl så rotad under så många år att det är helt galet svårt att ändra. Kräver ganska mycket för att komma ihåg, men själva görandet är inte så svårt. Kräver inte så mycket koordination av hjärnan kan man säga.
 
Mobilen – lite lättare att komma ihåg, men ack så jobbigt att utföra. Inser att höger tumme får jobba väldigt mycket i vanliga fall och proceduren att hålla telefonen och knappa samtidigt fungerar inte så bra med vänster. Men eftersom tumme och handled ibland har gjort ont, så är det nog klokt att ändra detta. Får se i slutet av veckan om det börjar gå lättare.
 
Borsta hela hästen med vänster känns otroligt fel och bakvänt. Men det är lätt att komma ihåg, och fungerar någorlunda. Här är det inte nån finmotorik inkopplad så det kan vara därför det ändå går skapligt.
 

Veckans utmaning: bli mer liksidig
Ett av de största problemen vi har som ryttare är att vi inte är lika ”bra” på att rida med höger och vänster sida av vår kropp, vi är helt enkelt oliksidiga. Mer eller mindre alla har en stark och en svag sida, där det är lättare att vrida sig åt ena eller andra hållet, lättare att kontrollera ena sidans muskler. Eftersom hästen också är oliksidig, så kan det ibland bli ”dubbelfel”. Många problem med takt, form etc kan komma från att vi inte kan kontrollera våra kroppar, och att vi själva är ojämnt smidiga och musklade, och vi bidrar därmed till att även hästen i värsta fall blir snedare än den är.
Den här veckan tänkte jag ge mig själv en vardagsutmaning: att träna på liksidighet. Det innebär att göra mer saker med framförallt den handen som inte jobbar lika mycket lika ofta, i mitt fall vänster hand. Jag ska träna framförallt i vardagslivet. Visst hänger du med på denna utmaning?!
Egentligen vill jag göra allt som jag normalt sett gör med bara höger hand med vänster hand istället, men då otroligt mycket av vår motorik styrs av reflexer och inlärt beteende så inser jag att det kommer att bli väldigt svårt, då måste jag fokusera på bara detta hela veckan och det känns som ett för stort mål att börja med. Istället kommer jag börja med fem aktiviteter, vilket jag bedömer är tillräckligt få för att jag ska ha möjlighet att komma ihåg och hålla fokus på!
Detta tänkte jag göra med min vänstra hand under en vecka för att sen rapportera resultatet:

• Borsta tänderna
• Lyfta koppen/glaset när jag ska dricka
• Skriva in koden/sms/telnummer i mobiltelefonen
• Öppna/stänga dörrar
• Borsta hästen (ska man ju göra med båda händer men just denna vecka gör jag det bara med vänster!)

Lämna gärna en kommentar om du provar ☺️

Ibland när vi rider så gör vi saker och ting onödigt komplicerat. Speciellt om häst och ryttare kommit en bit upp på utbildningsskalan, då är det lätt att fastna i något som inte riktigt fungerar, bara för att man tror att just det är nästa steg.

En av mina filosofier som jag lärt mig av mina tränare är att om något inte fungerar så backar man till det ställe där det slutade fungera. Ibland kan det innebära att man får backa ända ner på marken. Känns ju inte alltid så kul...när man tror att man ska rida öppna, att få gå ner på marken för att flytta bakdelen och bogen separat. Men det många glömmer är att (framförallt på unga hästar) så måste kunskapen befästas, tränas och varje del måste tränas var för sig, många gånger innan det sitter. Speciellt när man börjar sätta ihop rörelser, så är det extra viktigt att varje del verkligen fungerar var för sig, först.

Många gånger försöker man lösa problemet där man är, för att ta ett klassiskt exempel: genom att försöka förbättra takten i tölten genom att rida tölt. Får du inga steg som är bra, eller inte har förstånd att sluta om hästen faktiskt tar några bra steg, har du snart börjat öva hästen på dålig tölt istället. Men om hästen försöker och tar några bra steg - då ska den få belöning genom att trycket upphör! och glöm inte att även försöket ska belönas.

Det mest enkla är ofta det mest geniala. Alla uppsuttna övnignar vi gör med våra hästar har en basal komponent, och det är framåtbjudningen. Jag har tidigare skrivit att om du bara vill öva på en sak  för att förbättra tölten, så öva på att hästen ska gå fram för egen maskin. Använd denna tre-ords kombination ofta:

Tempo - Riktning - Gångart

om du inte får hästen att gå i det tempo du vill, coh själv ta ansvar för att fortsätta i det tempo du begärt, så är det ingen idé att traggla med vart ni ska. Sätt tempot först! Träna på att hästen ska kunna hålla det tempo du bestämt. Hur gör jag det då, kanske du undrar. Tja...jag ska lägga upp lite tips under övningar, blir för långt att skriva det här :)

När du väl har hittat tempot, då kan det bli aktuellt att försöka visa vägen och rida exakt dit du tänkt. NÄr väl det fungerar - då kan du fundera på gångart.

Fråga dig själv på nästa ridpass - går hästen i det tempo jag vill? Om inte, gör något åt det!


 

För några veckor sen så tänkte jag på vilken fantastisk tur jag haft som har haft så bra lärare när jag började rida islandshäst. Och då menar jag inte de tvåbenta utan de fyrbenta. Från att ha ridit (eller snarare bott) på ridskolan under min uppväxt, med den militäriska stilen som bas ( "avdelning framåt,HALT") och med inslag av den tyska (driv och håll emot, håll EMOT!!) så mötte jag plötsligt den isländska hästen Prins. Jag visste ju inget om islandshästar mer än att de var små, lurviga och hade fem gångarter, och så plötsligt skulle jag rida på en.
Han var väldigt liten (så här i efterhand varvhan kanske inte extremt liten, men kanske 1,35) och otroligt känslig. Jag fick instruktionen att hålla lätt i tygeln och skänkla försiktigt. Och plötsligt förstod jag det jag alltid känt i min hand - att hästen vill ha frihet. Jag som instinktivt tar lätt i bettet fick ju bannor på ridskolan, men helt plötsligt så passade det som handen i handsken. Det var en sån fantastisk känsla! Jag kunde sitta där med min lätta tygelkontakt och ändå känna att hästen svarade på det jag gjorde! Så ofta jag kom åt red jag Prins och bara Prins. Han lärde mig att balansen är så otroligt viktig, på honom var det lätt att känna när det blev spänt och fel. Han lärde mig att bromsa med kroppen istället för tygeln. Och framförallt lärde han mig att "less is more". Mindre hjälper alltså. Där nånstans väcktes intresset för hästen som individ och hur man skapar en relation där man kan rida med bara en tanke. Jag hade tur som fick en så fantastisk lärare. Det var där och då jag bestäde mig för att sadla om och bara rida islandshäst.
Det var så roligt när Marita och jag kom att prata om turridning i Regna. Vi insåg att vi kanske hade mötts nån gång för länge sen. Och ännu roligare var det när hon kom till stallet med ett tidningsklipp på mig och Prins! Beviset på att vi träffats för femton år sen! Så underbart att få se fina Prins igen:)

Jag får ibland frågan om vilket bett som är bäst och vilket bett hästen ska ha. Jag brukar inte kunna svara på den frågan om jag inte sett hästen eller hur du rider den. Jag ska förklara varför:
Alla hästar ser olika ut och har olika bakgrund i hur de blivit utbildade. Detsamma gäller för oss ryttare. Vi har olika händer, olika känsla i vår hand, vi är olika stilla och vi har fårr olika utbildning i hur vi ska hålla i tygeln. Därför kan ett bett som passar ett ekipage utmärkt vara en katastrof om du t ex byter ryttare. Huvudprincipen är att ett bett blir inte skarpare än den hand som håller i det!
Det innebär att ett rakt gummibett, som är ansett som "snällt" mot hästens mun kan bli skarpt och otäckt i en hand som rycker och sliter, eller har svårt att vara stilla. Och ett stångbett (som många har åsikter om och inte gillar) faktiskt kan vara snällare och bättre för hästen om ryttaren klarar att hantera det, eftersom stångbettet uppmuntrar till att rida försiktigt och med små signaler om den som håller i det rider med förstånd.
generellt så tycker jag att om hästen är torr i munnen, har svårt att komma igång och tugga, så kan man hjälpa den genom att ge den ett bett som stimulerar lite mer salivutsöndring (självklart så handlar det oxå om att få hästen att förstå bettet och göra den mer ridbar, så brukar tuggandet komma, men nu pratar jag bett isolerat). Ett sånt bett är t ex ett tredelat bett, gjort av svartstål med kopparmittdel, detta bett är varmare och hjälper då hästens salivavsöndring. Ju torrare mun, desto mer "bling" kan det vara på bettet.
Om hästen tvärtom är orolig i munnen, så är det bättre med bett som ligger så stilla som möjligt. Raka bett, kanske med parerstänger som får det att ligga mer stilla i munnen.
Det viktigaste är dock att se till att utbilda både hästen och sig själv i hur bettet ska hanteras. Att hästen är orolig i munnen, eller torr, kommer sig ju av någon anledning. En rå unghäst har sällan problem med bettet om den får vänja sig försiktigt och gradvis. Det är när vi börjar mixtra med bettet och tygeln och ställa krav som hästen inte förstår, som problem uppstår.
Vill du veta hur hästen gillar ditt bett och din hand? Ta bort nosgrimman! Om hästen då reagerar på varje försök att ta i tygeln med att gapa, så har du antagligen en hand som antingen tar för hårt eller som hästen inte förstår.

Betessläpp
Nu är det äntligen vår och hästarna kan gå ut i sina sommarhagar igen. Härligt med stora gröna ytor! Eller?
För mig är betessläppet alltid förknippat med en viss oro. Just denna försommartid är gräset extra näringsrikt, och många gånger kan det bli en chock för en hästmage att gå från ett fjolårshö direkt ut på ett kraftigt bete. Speciellt om hästen levt ett ganska lugnt och skönt vinterliv och har lite extra hull efter vintern. Just islandshästar är extra känsliga för att vara lite för runda när de går ut på bete. Helst ska de vara i underkant smala. Jag tror att hästarna under åren anpassat sig till en viss "svält" under vintern och det är därför de lägger på sig extra lätt under förhösten, de bygger ett lager som ska gå åt under vintern. Om det lagret inte går åt, så blir hästen konstant tjock, och risken för fång ökar när hästen sen släpps på betet.
Det finns dock några saker man kan göra för att underlätta omställningen. T ex att låta hästen vara på betet bara på dagen och undvika natten, då det är extra mycket socker i gräset. Speciellt om nätterna är kalla och kanske t o m frost, då omvandlas extra mycket stärkelse till rent socker. Och socker, det är inte bra för nån, varken häst eller människa. (Det är därför jag inte förstår varför en del utfodrar sina hästar med betfor. Vi blir lurade av sockerindustrin att ta hand om deras avfall och ge till våra hästar. Enda gången jag kan tycka det är försvarbart att ge hästen betfor är om den har svårt att få i sig sin medicin, eller om det är extremt svårt att få den att dricka under transport).
Ge gärna även hästen lite hö under omställningen så klarar sig magen bättre.
Sen är det nog som Anna sa: "det är nog bra att vara lite nojjig". Det vill säga, kolla gärna din häst extra noga den här tiden. Väg den med måttband för att kolla att den inte går upp i vikt för snabbt. En god ide är att verkligen veta hur hästen är när den är helt frisk. Min farbror som är veterinär sa att puls i hovarna (kotan) alltid är ett tecken på att något inte är helt ok, kan vara något inflammatoriskt på gång. Men, samtidigt så är alla hästar olika och på vissa ligger blodkärlen ytligt och på dem kan pulsen kännas även om inget är fel (men då får man nog leta en stund först). Sen beror det också på om hästen precis sprungit etc, då ökar pulsen och blir lättare att känna. En annan sak att känna på är om hovarna är varma. För mig är varma hovar ofta ett tecken på att något inte är helt ok. Men, även här är det ju individuellt en del hästar har helt enkelt varmare hovar. Det viktigaste blir även då att hålla koll på förändringar! Brukar hästen ha svala hovar och plötsligt får varma - pling, pling varningsklocka! Samma sak med tempen - se till att tempa hästen när den är frisk så du vet vad den har för grundtemp, för även det varierar mellan individer. Sist men inte minst - motionera din häst. Att skritta mycket och länge är bästa grunden för att minska fångrisker. Så se till att du inte ställer av din häst i samband med betessläpp.
Jag skriver detta för att jag själv fick varningsklockor för en vecka sen. Elgur har ju gått på fri tillgång under vintern, och blivit lite tjock. På grund av olika saker blev han ståendes en vecka, och vad händer? Varma hovar, och puls. Jag tog direkt över honom i en hage utan fri tillgång och gav honom av mitt gamla hö, och idag var hovarna svala och fina igen, kunde inte känna puls. Så jag hoppas att inget illa kom ut ur denna lilla fadäs. Jag vet det ju så väl, att man ska passa sig för att göra som jag gjorde, men ibland så bara händer livet omkring en, och då är det inte alltid möjligt att göra allt rätt även fast man vill....
Ta hand om era fina älsklingar nu!

Vilken form ska hästen gå i? Det finns ju hur många teorier som helst runt det här med form och inte minst inom islandshästvärlden har idealen ändrats under de dryga femton år som jag har hållit på med islandshästar. I början så brydde man sig inte så jättemycket om formen i tölten, utan man lät hästen gå ungefär där den själv tyckte det var enklast, och oftast var den platsen med huvudet ganska högt, och emellanåt med ryggen ganska sänkt. På senare tid har man analyserat och tittat på hästens skelett och hur det påverkas av olika form under ryttare, och kommit fram till att det kanske inte är så bra med höga huvuden, underhalsar och sänkta ryggar. Förhoppningsvis har detta lett till någonting bra, d v s att vi utbildar och tränar våra hästar till att använda sin rygg och sina magmuskler till att bära oss, men lika ofta tror jag att problemet numera istället är det omvända. När man tittar på t ex en tävling så kan man notera att många hästar går med böjda nackar, alltså nackar som är böjda åt "rätt" håll, men ändå så får man känslan av att ekipaget inte hänger ihop. Varför? Jo, därför att det bara är nacken som är formad och ryggen och bakdelen hänger inte med. Ofta beror detta på att ryttaren i sin iver att få hästen att gå i form trycker ihop hästen mellan hand och skänkel (på klassiskt ridskolevis). Man låser fast huvudets position med hjälp av tygel, bett och hand, och för ett otränat öga kan det faktiskt se ganska fint ut. Speciellt om hästen dessutom, låsningen till trots, går i ren tölt. Men - notera hästens försök att slå sig fri med jämna mellanrum. Notera svingande, irriterade svansar. Notera munnar som försöker gapa, för att komma ifrån den spända nosremmen.Notera även positionen på huvudet. Är nosen bakom lodplanet så finns inte en chans i världen att hästens rygg är mjukt bärande.
En annan sak man kan titta på är hur benen rör sig. Ju högre upp och in under hästen bakbenen lyfts, desto större chans att de både bär och kan skjuta på. Om frambenet blir kvar länge under hästen, tills dess att vikten har förskjutits över så att det inte längre är rakt under, så kommer frambenet få bära mer vikt vilket kan ge skador på sikt, framförallt kotleder.
Varför är vi så rädda för att låta hästen gå i en fri form? kanske mycket på grund av att vi just är så rädda för de skador som vi då istället framkallar genom att låsa formen! En bra idé är att låta hästen hitta sin balans utan att tvinga in den i någon form alls. Jag är inte alls säker på att det alltid är den form som vi nu anser vara den bästa som alltid är bäst, för alla hästar. Jag tänker på en underbar, gammal isabellskäckad turridningsherre som var med på mina lektioner. Han hatade allt som hade med tygelkontakt att göra och han var specialist på att snabbt och effektivt dra tygeln ur handen på ryttaren. Efter några minuter hade han oftast tränat upp den som satt på honom att det inte var nån idé att försöka med korta tyglar....Denna häst gick i en klockren tölt, han bar nybörjare och dessutom tunga sådana utan att någonsin vara halt. Men han gick i fri form, på mer eller mindre helt lösa tyglar. Började du ta i honom och försöka få honom att gå mer samlat, så fick du den allra finaste grisepassen. Jag tror inte att det skulle ha lett till något bra att börja omutbilda denna häst. Han hade hittat sin balans och han höll för det. Men kanske var han undantaget som bekräftar regeln?
Missförstå mig rätt nu, jag förespråkar inte att alla hästar alltid ska ridas i fri form. Men jag menar att man ska variera formen, och framförallt då hästen ska hitta sin balans. Sen är det vårt ansvar att utbilda oss själva och hästen ändamålsenligt, så att vi slipper se spända nosgrimmor och hästar bakom hand. Jag tänker mycket på de böjningar av halsen som vi ofta praktiserar, även undertecknad. Gränsen är hårfin mellan det som är bra, och det som är riktigt dåligt.

 

Fokus är ryttarens bästa vän. Stress är ryttarens värsta fiende.

Verkligheten för många idag är ett konstant stresspåslag. Det är så mycket som ska hinnas med: jobba och göra karriär, hämta barnen, vara en bra förälder, fixa med hem och hus, vara uppkopplad på sociala medier, man ska träna och sköta sin hälsa, hinna träffa vänner, och samtidigt vara en kärleksfull partner.

Jag gratulerar dock oss som håller på med hästar, eftersom det är dokumenterat att umgänget med djur har en positiv inverkan på en människas stressnivå. Häst och människas energier och hjärtslag vibrerar osynligt och omärkligt tillsammans och hästens lugna hjärtslag när du ryktar den kan föras över till dig, samtidigt som andningen går ner när du känner kärleken till din häst.
Men vad händer om vi tar med alla problem till stallet, och vår stress? Jag vet, för jag har gjort det alltför ofta. Trots att jag vet att det är dömt att bli ett dåligt träningspass om jag har en tidspress eller känner mig ur balans. Det som händer är att du inte är mottaglig för hästens lugn, utan istället för över din stress till hästen. Om du inte är fokuserad på din uppgift och är närvarande med din häst, så kommer du få resultat i linje med det också.
Det är extra tydligt med en häst som Elgur, som är nästan en överkänslig individ. För honom blir mina ryckiga, snabba stressrörelser ett hot som han helst vill slippa, han vill inte vara i stallet utan helst komma ut i flocken. Till exempel om jag börjar prata med en stallkompis, då börjar Elgur direkt att fundera på hur han kan komma därifrån. Om jag däremot lägger mitt fokus helt på honom, andas lugnt, ger honom utrymme att vara och är uppmärksam på vad han gör, hur hans kropp beter sig - ja då står han lugnt, stilla och njuter av att bli borstad, skodd, kliad...
Upplever du att din häst är stressig, bråkig, inte lyssnar? Rannsaka dig själv. Är du stressig? Du kanske inte lyssnar på hästen? Fokus börjar redan när du hämtar hästen i hagen. tar du dig tiden att prata lite med hästen, klia den bakom örat och känna in hur den mår innan du tar på grimman? Ger du akt på hur den följer dig, stannar och väntar på dig när du öppnar och stänger grinden? Eller kastar du dig över den, för det är lite bråttom, öppnar grinden och låter hästen dra i grimskaftet, slänga ner nosen och börja beta, eller försöka gå iväg?
Att försöka bli en god ledare för hästen, i allt du gör med den innebär att du måste ha fokus på det du gör. Att hålla på med annat och behandla din vän som en sak är respektlöst. Ändå gör vi det alla, nästan hela tiden. Ge hästen en present idag genom att vara med den, stanna upp och fundera på hur du beter dig mot den. Jag lovar dig att du kommer få ett annat resultat än du brukar, om du är fullt närvarande och släpper dina krav för en stund.
Om du läst om mina huvudprinciper vid ridning så vet du att fjärde komponenten är tydliga avsikter.Dessa tydliga avsikter gäller inte bara uppsuttet, utan även i allt annat arbete med hästen. Det handlar om att du måste bli tydlig och förståelig för hästen.
En bra mental övning innan du ska rida din häst är att fundera på vad du vill uppnå med ridpasset. Vill du bara ha en skön stund i skogen? fundera på vad en skön stund i skogen då innebär. Hur ser det ut? Hur rör sig hästen? Vad gör den och vad gör du? Har du upplevt en sån ridtur, tänk då på hur det kändes, i kroppen och knoppen och vad som gjorde den så bra. Visualisera sedan någon minut att denna ridtur blir likadan, innan du sitter upp. Samma sak om du tänkt träna trav, galopp eller nåt annat. Tänk dig in i den bästa av situationer innan du sitter upp och se framför dig hur du och hästen agerar.
Jag kommer lägga upp lite fler mentala övningar under "ryttarträning". Testa dem gärna och känn skillnaden!
 

Både häst och ryttare mår bra av att jobba med magmusklerna. Ryttaren behöver magmuskler för att få en bra sits, för att bli stabil i bålen, för att få en bra sits och hållning på hästen. Hästen behöver magmuskler för att kunna lyfta sin rygg. När hästen jobbar med ryggen så jobbar den egentligen ännu mer med magen. När man ser en häst jobba rätt med sin kropp, med lång överlinje och bärighet, notera då hur magen ser ut också. Ofta är magen liksom "uppdragen". Och en häst som jobbas rätt stärker sina magmuskler och blir mindre bukig.
Här är två bra sätt att stärka magmusklerna.
Ryttare - gör "plankan" 2 x 1 min per dag
Hästen - skritta mycket! Skritt är en alldeles för bortglömd gångart. Att skritta långt, och låta hästen variera i formen från kortare mer samlad, till lång och låg är väldigt stärkande.(men inte slarvskritta, utan att skritta och kräva lite arbete).
Det kommer att komma lite olika skrittövningar med fokus på magmusklerna snart. Håll utkik!

Förra helgen var Eyjolfur på besök hos Ingelstad islandshästar, och som vanligt tyckte jag att det var en givande kurs. Elgur skötte sig exemplariskt, (förutom att han valde att rulla sig i blålera tre gånger tills han mest liknade en flodhäst!) jag var stolt över min svarta springare, som kändes mjuk som smör i mina händer när vi töltade runt. Ett golden moment verkligen! Även fuxen Glódis skötte sig fint, med tanke på sin ringa ålder och första gången i ett ridhus.

Nu finns ytterligare ett filmklipp under markövningarna, en liten film med skänkelvikning utmed staketet. Se den här

Nu finns det beskrivning av övningen "sidvärtsrörelse på volt" under häst och ryttarövningar!

Nu är Elgur och jag äntligen på G igen efter vintern. Idag var vi ute och skrittade över en timme, började och slutade med lite trav och galopp också. Synd att snön försvann men skönt att den försvann snabbt så att det inte behövde vara isgata i flera dagar!
Nu laddar vi för vårens och sommarens spännande kurser och lektioner. Först och främst ser jag fram emot seminariet med Mette Manseth nästa helg på Strömsholm, hoppas att det ska ge lite nya tankar och idéer. Jag kommer finnas tillgänglig på helger och vissa kvällar för att hålla lektion, maila mig om du vill boka. Kan även hjälpa dig on-line med frågor om ridning och gångarter!
Jag har från och med den 1:a Januari gjort lite justeringar i min prislista, du hittar den här. Välkommen!

 

1-2:e Mars så kommer Eyjolfur Isolfsson att hålla kurs på ridhuset i Hult/ Ingelstad Islandshästar utanför Finspång. Det finns någon enstaka plats kvar. Kostnad 3000 kronor då ingår mat, fika, fyra lektioner samt två teoripass! Hör av er till mig på telefon eller mail vid intresse!