Betessläpp
Nu är det äntligen vår och hästarna kan gå ut i sina sommarhagar igen. Härligt med stora gröna ytor! Eller?
För mig är betessläppet alltid förknippat med en viss oro. Just denna försommartid är gräset extra näringsrikt, och många gånger kan det bli en chock för en hästmage att gå från ett fjolårshö direkt ut på ett kraftigt bete. Speciellt om hästen levt ett ganska lugnt och skönt vinterliv och har lite extra hull efter vintern. Just islandshästar är extra känsliga för att vara lite för runda när de går ut på bete. Helst ska de vara i underkant smala. Jag tror att hästarna under åren anpassat sig till en viss "svält" under vintern och det är därför de lägger på sig extra lätt under förhösten, de bygger ett lager som ska gå åt under vintern. Om det lagret inte går åt, så blir hästen konstant tjock, och risken för fång ökar när hästen sen släpps på betet.
Det finns dock några saker man kan göra för att underlätta omställningen. T ex att låta hästen vara på betet bara på dagen och undvika natten, då det är extra mycket socker i gräset. Speciellt om nätterna är kalla och kanske t o m frost, då omvandlas extra mycket stärkelse till rent socker. Och socker, det är inte bra för nån, varken häst eller människa. (Det är därför jag inte förstår varför en del utfodrar sina hästar med betfor. Vi blir lurade av sockerindustrin att ta hand om deras avfall och ge till våra hästar. Enda gången jag kan tycka det är försvarbart att ge hästen betfor är om den har svårt att få i sig sin medicin, eller om det är extremt svårt att få den att dricka under transport).
Ge gärna även hästen lite hö under omställningen så klarar sig magen bättre.
Sen är det nog som Anna sa: "det är nog bra att vara lite nojjig". Det vill säga, kolla gärna din häst extra noga den här tiden. Väg den med måttband för att kolla att den inte går upp i vikt för snabbt. En god ide är att verkligen veta hur hästen är när den är helt frisk. Min farbror som är veterinär sa att puls i hovarna (kotan) alltid är ett tecken på att något inte är helt ok, kan vara något inflammatoriskt på gång. Men, samtidigt så är alla hästar olika och på vissa ligger blodkärlen ytligt och på dem kan pulsen kännas även om inget är fel (men då får man nog leta en stund först). Sen beror det också på om hästen precis sprungit etc, då ökar pulsen och blir lättare att känna. En annan sak att känna på är om hovarna är varma. För mig är varma hovar ofta ett tecken på att något inte är helt ok. Men, även här är det ju individuellt en del hästar har helt enkelt varmare hovar. Det viktigaste blir även då att hålla koll på förändringar! Brukar hästen ha svala hovar och plötsligt får varma - pling, pling varningsklocka! Samma sak med tempen - se till att tempa hästen när den är frisk så du vet vad den har för grundtemp, för även det varierar mellan individer. Sist men inte minst - motionera din häst. Att skritta mycket och länge är bästa grunden för att minska fångrisker. Så se till att du inte ställer av din häst i samband med betessläpp.
Jag skriver detta för att jag själv fick varningsklockor för en vecka sen. Elgur har ju gått på fri tillgång under vintern, och blivit lite tjock. På grund av olika saker blev han ståendes en vecka, och vad händer? Varma hovar, och puls. Jag tog direkt över honom i en hage utan fri tillgång och gav honom av mitt gamla hö, och idag var hovarna svala och fina igen, kunde inte känna puls. Så jag hoppas att inget illa kom ut ur denna lilla fadäs. Jag vet det ju så väl, att man ska passa sig för att göra som jag gjorde, men ibland så bara händer livet omkring en, och då är det inte alltid möjligt att göra allt rätt även fast man vill....
Ta hand om era fina älsklingar nu!

Vilken form ska hästen gå i? Det finns ju hur många teorier som helst runt det här med form och inte minst inom islandshästvärlden har idealen ändrats under de dryga femton år som jag har hållit på med islandshästar. I början så brydde man sig inte så jättemycket om formen i tölten, utan man lät hästen gå ungefär där den själv tyckte det var enklast, och oftast var den platsen med huvudet ganska högt, och emellanåt med ryggen ganska sänkt. På senare tid har man analyserat och tittat på hästens skelett och hur det påverkas av olika form under ryttare, och kommit fram till att det kanske inte är så bra med höga huvuden, underhalsar och sänkta ryggar. Förhoppningsvis har detta lett till någonting bra, d v s att vi utbildar och tränar våra hästar till att använda sin rygg och sina magmuskler till att bära oss, men lika ofta tror jag att problemet numera istället är det omvända. När man tittar på t ex en tävling så kan man notera att många hästar går med böjda nackar, alltså nackar som är böjda åt "rätt" håll, men ändå så får man känslan av att ekipaget inte hänger ihop. Varför? Jo, därför att det bara är nacken som är formad och ryggen och bakdelen hänger inte med. Ofta beror detta på att ryttaren i sin iver att få hästen att gå i form trycker ihop hästen mellan hand och skänkel (på klassiskt ridskolevis). Man låser fast huvudets position med hjälp av tygel, bett och hand, och för ett otränat öga kan det faktiskt se ganska fint ut. Speciellt om hästen dessutom, låsningen till trots, går i ren tölt. Men - notera hästens försök att slå sig fri med jämna mellanrum. Notera svingande, irriterade svansar. Notera munnar som försöker gapa, för att komma ifrån den spända nosremmen.Notera även positionen på huvudet. Är nosen bakom lodplanet så finns inte en chans i världen att hästens rygg är mjukt bärande.
En annan sak man kan titta på är hur benen rör sig. Ju högre upp och in under hästen bakbenen lyfts, desto större chans att de både bär och kan skjuta på. Om frambenet blir kvar länge under hästen, tills dess att vikten har förskjutits över så att det inte längre är rakt under, så kommer frambenet få bära mer vikt vilket kan ge skador på sikt, framförallt kotleder.
Varför är vi så rädda för att låta hästen gå i en fri form? kanske mycket på grund av att vi just är så rädda för de skador som vi då istället framkallar genom att låsa formen! En bra idé är att låta hästen hitta sin balans utan att tvinga in den i någon form alls. Jag är inte alls säker på att det alltid är den form som vi nu anser vara den bästa som alltid är bäst, för alla hästar. Jag tänker på en underbar, gammal isabellskäckad turridningsherre som var med på mina lektioner. Han hatade allt som hade med tygelkontakt att göra och han var specialist på att snabbt och effektivt dra tygeln ur handen på ryttaren. Efter några minuter hade han oftast tränat upp den som satt på honom att det inte var nån idé att försöka med korta tyglar....Denna häst gick i en klockren tölt, han bar nybörjare och dessutom tunga sådana utan att någonsin vara halt. Men han gick i fri form, på mer eller mindre helt lösa tyglar. Började du ta i honom och försöka få honom att gå mer samlat, så fick du den allra finaste grisepassen. Jag tror inte att det skulle ha lett till något bra att börja omutbilda denna häst. Han hade hittat sin balans och han höll för det. Men kanske var han undantaget som bekräftar regeln?
Missförstå mig rätt nu, jag förespråkar inte att alla hästar alltid ska ridas i fri form. Men jag menar att man ska variera formen, och framförallt då hästen ska hitta sin balans. Sen är det vårt ansvar att utbilda oss själva och hästen ändamålsenligt, så att vi slipper se spända nosgrimmor och hästar bakom hand. Jag tänker mycket på de böjningar av halsen som vi ofta praktiserar, även undertecknad. Gränsen är hårfin mellan det som är bra, och det som är riktigt dåligt.