Nu har halva veckan gått, och jag tänkte ge en liten uppdatering på hur det går med arbetet att bli mer liksidig.

Jag måste säga att det var svårare än jag trodde! Fem ynka saker att hålla reda på, det borde väl inte vara så svårt, eller? Men det är det.
Att borsta tänderna går bra. I alla fall med tolkningen av bra som att ”jag kommer ihåg att göra det” (med vänster hand alltså!). Frågan är mer vad mina tänder tycker om det. Det går inte lika fort och kanske blir det inte heller lika bra. Men det går i alla fall lite lättare för varje gång.
 
Att lyfta glaset eller koppen när man ska dricka är värre. Den vanan är väl så rotad under så många år att det är helt galet svårt att ändra. Kräver ganska mycket för att komma ihåg, men själva görandet är inte så svårt. Kräver inte så mycket koordination av hjärnan kan man säga.
 
Mobilen – lite lättare att komma ihåg, men ack så jobbigt att utföra. Inser att höger tumme får jobba väldigt mycket i vanliga fall och proceduren att hålla telefonen och knappa samtidigt fungerar inte så bra med vänster. Men eftersom tumme och handled ibland har gjort ont, så är det nog klokt att ändra detta. Får se i slutet av veckan om det börjar gå lättare.
 
Borsta hela hästen med vänster känns otroligt fel och bakvänt. Men det är lätt att komma ihåg, och fungerar någorlunda. Här är det inte nån finmotorik inkopplad så det kan vara därför det ändå går skapligt.
 

Veckans utmaning: bli mer liksidig
Ett av de största problemen vi har som ryttare är att vi inte är lika ”bra” på att rida med höger och vänster sida av vår kropp, vi är helt enkelt oliksidiga. Mer eller mindre alla har en stark och en svag sida, där det är lättare att vrida sig åt ena eller andra hållet, lättare att kontrollera ena sidans muskler. Eftersom hästen också är oliksidig, så kan det ibland bli ”dubbelfel”. Många problem med takt, form etc kan komma från att vi inte kan kontrollera våra kroppar, och att vi själva är ojämnt smidiga och musklade, och vi bidrar därmed till att även hästen i värsta fall blir snedare än den är.
Den här veckan tänkte jag ge mig själv en vardagsutmaning: att träna på liksidighet. Det innebär att göra mer saker med framförallt den handen som inte jobbar lika mycket lika ofta, i mitt fall vänster hand. Jag ska träna framförallt i vardagslivet. Visst hänger du med på denna utmaning?!
Egentligen vill jag göra allt som jag normalt sett gör med bara höger hand med vänster hand istället, men då otroligt mycket av vår motorik styrs av reflexer och inlärt beteende så inser jag att det kommer att bli väldigt svårt, då måste jag fokusera på bara detta hela veckan och det känns som ett för stort mål att börja med. Istället kommer jag börja med fem aktiviteter, vilket jag bedömer är tillräckligt få för att jag ska ha möjlighet att komma ihåg och hålla fokus på!
Detta tänkte jag göra med min vänstra hand under en vecka för att sen rapportera resultatet:

• Borsta tänderna
• Lyfta koppen/glaset när jag ska dricka
• Skriva in koden/sms/telnummer i mobiltelefonen
• Öppna/stänga dörrar
• Borsta hästen (ska man ju göra med båda händer men just denna vecka gör jag det bara med vänster!)

Lämna gärna en kommentar om du provar ☺️

Ibland när vi rider så gör vi saker och ting onödigt komplicerat. Speciellt om häst och ryttare kommit en bit upp på utbildningsskalan, då är det lätt att fastna i något som inte riktigt fungerar, bara för att man tror att just det är nästa steg.

En av mina filosofier som jag lärt mig av mina tränare är att om något inte fungerar så backar man till det ställe där det slutade fungera. Ibland kan det innebära att man får backa ända ner på marken. Känns ju inte alltid så kul...när man tror att man ska rida öppna, att få gå ner på marken för att flytta bakdelen och bogen separat. Men det många glömmer är att (framförallt på unga hästar) så måste kunskapen befästas, tränas och varje del måste tränas var för sig, många gånger innan det sitter. Speciellt när man börjar sätta ihop rörelser, så är det extra viktigt att varje del verkligen fungerar var för sig, först.

Många gånger försöker man lösa problemet där man är, för att ta ett klassiskt exempel: genom att försöka förbättra takten i tölten genom att rida tölt. Får du inga steg som är bra, eller inte har förstånd att sluta om hästen faktiskt tar några bra steg, har du snart börjat öva hästen på dålig tölt istället. Men om hästen försöker och tar några bra steg - då ska den få belöning genom att trycket upphör! och glöm inte att även försöket ska belönas.

Det mest enkla är ofta det mest geniala. Alla uppsuttna övnignar vi gör med våra hästar har en basal komponent, och det är framåtbjudningen. Jag har tidigare skrivit att om du bara vill öva på en sak  för att förbättra tölten, så öva på att hästen ska gå fram för egen maskin. Använd denna tre-ords kombination ofta:

Tempo - Riktning - Gångart

om du inte får hästen att gå i det tempo du vill, coh själv ta ansvar för att fortsätta i det tempo du begärt, så är det ingen idé att traggla med vart ni ska. Sätt tempot först! Träna på att hästen ska kunna hålla det tempo du bestämt. Hur gör jag det då, kanske du undrar. Tja...jag ska lägga upp lite tips under övningar, blir för långt att skriva det här :)

När du väl har hittat tempot, då kan det bli aktuellt att försöka visa vägen och rida exakt dit du tänkt. NÄr väl det fungerar - då kan du fundera på gångart.

Fråga dig själv på nästa ridpass - går hästen i det tempo jag vill? Om inte, gör något åt det!


 

För några veckor sen så tänkte jag på vilken fantastisk tur jag haft som har haft så bra lärare när jag började rida islandshäst. Och då menar jag inte de tvåbenta utan de fyrbenta. Från att ha ridit (eller snarare bott) på ridskolan under min uppväxt, med den militäriska stilen som bas ( "avdelning framåt,HALT") och med inslag av den tyska (driv och håll emot, håll EMOT!!) så mötte jag plötsligt den isländska hästen Prins. Jag visste ju inget om islandshästar mer än att de var små, lurviga och hade fem gångarter, och så plötsligt skulle jag rida på en.
Han var väldigt liten (så här i efterhand varvhan kanske inte extremt liten, men kanske 1,35) och otroligt känslig. Jag fick instruktionen att hålla lätt i tygeln och skänkla försiktigt. Och plötsligt förstod jag det jag alltid känt i min hand - att hästen vill ha frihet. Jag som instinktivt tar lätt i bettet fick ju bannor på ridskolan, men helt plötsligt så passade det som handen i handsken. Det var en sån fantastisk känsla! Jag kunde sitta där med min lätta tygelkontakt och ändå känna att hästen svarade på det jag gjorde! Så ofta jag kom åt red jag Prins och bara Prins. Han lärde mig att balansen är så otroligt viktig, på honom var det lätt att känna när det blev spänt och fel. Han lärde mig att bromsa med kroppen istället för tygeln. Och framförallt lärde han mig att "less is more". Mindre hjälper alltså. Där nånstans väcktes intresset för hästen som individ och hur man skapar en relation där man kan rida med bara en tanke. Jag hade tur som fick en så fantastisk lärare. Det var där och då jag bestäde mig för att sadla om och bara rida islandshäst.
Det var så roligt när Marita och jag kom att prata om turridning i Regna. Vi insåg att vi kanske hade mötts nån gång för länge sen. Och ännu roligare var det när hon kom till stallet med ett tidningsklipp på mig och Prins! Beviset på att vi träffats för femton år sen! Så underbart att få se fina Prins igen:)

Jag får ibland frågan om vilket bett som är bäst och vilket bett hästen ska ha. Jag brukar inte kunna svara på den frågan om jag inte sett hästen eller hur du rider den. Jag ska förklara varför:
Alla hästar ser olika ut och har olika bakgrund i hur de blivit utbildade. Detsamma gäller för oss ryttare. Vi har olika händer, olika känsla i vår hand, vi är olika stilla och vi har fårr olika utbildning i hur vi ska hålla i tygeln. Därför kan ett bett som passar ett ekipage utmärkt vara en katastrof om du t ex byter ryttare. Huvudprincipen är att ett bett blir inte skarpare än den hand som håller i det!
Det innebär att ett rakt gummibett, som är ansett som "snällt" mot hästens mun kan bli skarpt och otäckt i en hand som rycker och sliter, eller har svårt att vara stilla. Och ett stångbett (som många har åsikter om och inte gillar) faktiskt kan vara snällare och bättre för hästen om ryttaren klarar att hantera det, eftersom stångbettet uppmuntrar till att rida försiktigt och med små signaler om den som håller i det rider med förstånd.
generellt så tycker jag att om hästen är torr i munnen, har svårt att komma igång och tugga, så kan man hjälpa den genom att ge den ett bett som stimulerar lite mer salivutsöndring (självklart så handlar det oxå om att få hästen att förstå bettet och göra den mer ridbar, så brukar tuggandet komma, men nu pratar jag bett isolerat). Ett sånt bett är t ex ett tredelat bett, gjort av svartstål med kopparmittdel, detta bett är varmare och hjälper då hästens salivavsöndring. Ju torrare mun, desto mer "bling" kan det vara på bettet.
Om hästen tvärtom är orolig i munnen, så är det bättre med bett som ligger så stilla som möjligt. Raka bett, kanske med parerstänger som får det att ligga mer stilla i munnen.
Det viktigaste är dock att se till att utbilda både hästen och sig själv i hur bettet ska hanteras. Att hästen är orolig i munnen, eller torr, kommer sig ju av någon anledning. En rå unghäst har sällan problem med bettet om den får vänja sig försiktigt och gradvis. Det är när vi börjar mixtra med bettet och tygeln och ställa krav som hästen inte förstår, som problem uppstår.
Vill du veta hur hästen gillar ditt bett och din hand? Ta bort nosgrimman! Om hästen då reagerar på varje försök att ta i tygeln med att gapa, så har du antagligen en hand som antingen tar för hårt eller som hästen inte förstår.