2016
0 kommentarer 
Egentligen skulle det här inlägget handla om trav. Men, det får bli senare. För just idag, så vill jag skriva om nåt (nästan) helt annat än hästar.
Ibland händer det saker i livet som är svåra att förstå. Det händer för alla, nu och då. Ibland mycket på en gång, ibland går det årtionden utan att något svårt händer, man bara lallar med.
De senaste två åren har varit svåra för mig, med förluster på olika sätt. Tankar som uppstår genom detta, som gnager och tränger sig på. Det är så otroligt lätt att skapa negativa tankemönster, men så otroligt svårt att bryta. För de allra flesta pågår det ett ständigt flöde av tankar om dåtid och framtid, tankar som skapar oro och onödigt lidande.
För snart tio år sen kom jag i kontakt med Eckhart Tolles bok "The power of now". Jag ska absolut inte gå in på allt vad den handlar om, mer än den visdom som jag återvänder till när mitt analyserande och tänkande helt enkelt blir för mycket:
Du är inte det du tänker.
Vårt medvetande är så mycket mer än vårt intellekt. Om intellektet spelar dig ett spratt, genom att skapa osanna föreställningar som blir sanna i din inre värld, så kommer känslorna också att hoppa med, och med all säkerhet fel sorts känslor. Destruktiva känslor. Känslor som t ex gör att du inte får till den där slutan eller törs rida den där tävlingen (för att prata hästspråk).
Ibland begår man misstag. Det gör vi alla. Det är lätt att klandra sig själv och ångra sig, bli bitter och skapa de där negativa tankespiralerna som vi egentligen absolut inte vill ha. Det är då som man måste börja iakta sig själv. Jag är inte mina tankar. Jag sitter här och hör, och lyssnar till min inre röst. Och eftersom jag hör den, så kan jag ju inte vara den, eller hur?
Bli medveten om den och ta dig tillbaka till nuet. Bli mer som en häst. En häst funderar inte på vad den gjorde igår, i förrgår eller förra året. Den oroar sig inte heller för vad som ska hända imorgon eller nästa vecka. Den bara är, här och nu.
Och än viktigare ändå när man fastnat: ge sig själv acceptans. Att acceptera saker som dom är, just här och nu. Det kanske inte alls är som du vill. Det kanske gör ont, du är arg, ledsen, besviken etc. Men dina tankar kommer inte kunna ändra på situationen, det spelar ingen roll hur mycket du tänker - bilden du målar upp lär ändå bli fel, och den kommer bara leda till ännu mer misär. Att bara acceptera, att just nu, i den här stunden, är det så här. Just nu känner jag så här. Och just nu är kanske andra sådär. Blunda och acceptera, utan att värdera. Man behöver inte ens respektera. Bara acceptera och inse det man inte kan ändra. För det enda man kan ändra är sig själv och även det är mycket svårt, det vet alla som rider häst.
Men. Acceptera, utan att värdera. Bara känna känslan och låta den vara där. Låta andra vara där de är och acceptera. Det skapar en stillhet, och ett kort ögonblick av inre frid och tystnad.
Nio gånger av tio ger mig min häst förmågan till denna fulla närvaro. Kanske är det därför jag älskar hästar. Den tionde gången är den där gången som inte ens hästen lyckas bryta igenom barriären av ständiga tankar, och det är den gången ridpasset går åt helvete.
Men med hästen kanske man är två-tre av dygnets vakna timmar. Dom andra timmarna kanske tankarna maler på. Det är då det är bra att kunna stanna upp, iakta sig själv och sen acceptera. Ur detta kan sedan fokus infinna sig, fokus som är tillräckligt starkt, medvetet och klart för att åstadkomma förändring.
Många som rider islandshäst har problem med traven. Orsakerna är många - femgångshäst med svag trav, dålig trav = tråkigt att trava, hästen tappar balansen i traven och vill inte fram till handen (vilket gör att man får trava utan tygelkontakt, vilket i sig är ett problem om man är "tygelberoende" för att styra hästen). Men den största orsaken till problem är som vanligt: ryttaren.
Jag ser en stor skillnad mellan de som ridit "vanlig" häst innan de börjar med islandshäst och de som bara ridit islandshäst. De som ridit vanlig häst har oftast traven i kroppen och vet vad de letar efter. De kan oftast också rida lätt och stå i tvåpunktssits. Detta gör travarbetet oändligt mycket lättare.
Så om man vill få sin häst att trava bra måste man börja med sig själv. Har hästen svag och dålig trav, tappar i kurvor och går över i tölt - strunta i det för en stund. Korta lädren tre till fem hål och träna på tvåpunktssits i fem minuter och skit i gångarten. Hästen dör inte för att den får gå i fel gångart en stund ☺️ ha en halvlång tygel, se till att du kommer upp ordentligt ur sadeln, luta dig fram så du får en rät linje mellan axel, knä och tår. Skäms inte om du måste ta mantag för att hålla balansen! Nu är det DIG du ska träna!
Se sen till att ha svikt i fotleder och knän. Om hästen travar, fokusera på att hitta "gunget". Om du bara står stlla, sviktar i benen, så kommer du känna gunget och att du åker lite sida till sida i takt med att hästen travar. Följ detta med din kropp!
Träna tvåpunktssitsen minst fem-tio minuter varje dag i två veckor. Man kan även träna det i skritt om man vill ha en riktig styrkeutmaning. Jag kan lova dig att hästens förutsättningar att trava ökar i takt med att din balans och styrka ökar!
Eftersom jag både rider olika hästar och undervisar elever med väldigt olika typer av hästar, så har det fått mig att fundera på detta med hur man får hästen "lagom" känslig. Inom PNH pratar man om sensitise och desensitize - alltså hur man jobbar med att få hästen känslig för rätt saker.
I arbetet från marken så kan man både öva upp hästens reaktionsförmåga och öva upp förmågan att inte reagera på saker. Väldigt känsliga hästar reagerar ofta för mycket och på allting, vilket kan göra dem svåra att rida för att de bara "springer" och de kan inte ta in och lära sig saker på grund av det. På andra änden av skalan finns de hästar som inte bryr sig om nåt kan det tyckas. Okänsliga hästar som ovilligt rör sig framåt; man får känslan av att inte ens en bomb skulle få dem att reagera.
Det vi önskar av en ridhäst är ju nånstans mittemellan. En häst som går villigt fram, men med en kontrollerbar energi, och som kan slappna av på beställning.
Den känsliga hästen måste man lägga mycket tid på desensitize. T ex arbetet med rep o repgrimma, så kan man jobba med att hästen ska acceptera och stå stilla när man långsamt svingar repet och låter det landa på hästen, över hela kroppen. Man kan även träna mycket på att gå från den med "farliga" saker som paraplyer, prassliga påsar, pressenningar med mera. Man rör sig bort så att avståndet aldrig blir mindre än vad hästen kan acceptera och fortfarande vara lugn och bli nyfiken.
Den okänsliga hästen får man jobba tvärtom med. Där handlar det om att få fram en reaktion och få hästen att flytta sig undan tryck, helt enkelt göra den känsligare. Den kan få bli lite rädd helt enkelt, för att få fram känsligheten.
Oavsett vilket man behöver träna på med sin häst, så är det viktigt att hela tiden vara uppmärksam på hur hästen utvecklas. Vi vill ju som sagt ha kontrollerbar energi. Jobbar vi för mycket med avslappning på en känslig häst kan den plötsligt bli för avslappnad o vice versa. Hästens beteende är inte konstant, även om grundtypen i prrsonligheten är det.
En bra övning för att hela tiden kolla av var hästen är, är övningen kom-backa. Du ber hästen komma till dig, berömmer och ber den sen backa bort från dig. Detta "dragspel" kan man leka mycket med!
Idag fick jag chansen att testa en fantastiskt skön sadel (tack Annica!), och då kom jag att fundera på det här med stigläderlängden, eftersom jag inte hade lust att ändra dem så var de yttepytte lite kortare än vad jag brukar ha normalt i dressyrarbete.
Det är väldigt nyttigt att variera sin stigläderlängd. Jag brukar rekommendera att man ofta ändrar och rider med lite olika längder - detta för att träna balansen och för att förändra sitsen och trycket på sadeln. Ofta rider islandshästryttare med alldeles för långa läder. Stiglädren är så långa så man undrar varför man överhuvudtaget har stigbyglar. Man skulle antagligen rida bättre utan, eftersom varje gång man vill ha kontakt med dem och använda dem, så är de så långa att de tvingar ryttaren till att stå på tå. Att stå på tå är inte så bra. Som ryttare tappar man då gärna balansen, får sämre kontroll på sin skänkel och det gör också att sitsen blir spänd. Dessutom så blir benen alldeles raka, så man kan få ont eftersom inte lederna sviktar det minsta.
På hoppryttare ser man ofta det motsatta. Lädren är korta även om det inte är hoppning, vilket gör dressyrarbetet svårare. Svårare att nå om hästen, kunna ge den stöd med skänkeln och rakrikta den. En hoppryttare med mindre god balans blir dessutom än mer obalanserad med korta läder.
Om man t ex ska träna trav eller galopp, så är det bra att stå i tvåpunktssits. För att få en bra balans på en islandshäst i tvåpunktssits så behöver de flesta korta sina läder upp till fem hål! Man lurar gärna sig själv och tar två hål, för då känns det ju inte så vingligt däruppe. MEN - det är vingligt. En bra tvåpunktssits bygger på att ryttare verkligen kommer upp helt ur sadeln och har svikt i knäna och i fotlederna. (tyvärr är många islandshästsadlar dock konstruerade så att det nästan är omöjligt att rida med kortare läder. En del är även konstruerade så det ända som känns naturligt är att sitta med raka ben...)
Om man ska slöträna lite trav på en svårtravad häst eller rida ut kan det vara bra att ha lite kortare läder så att man lätt kan stå i trepunktssits. Trepunktssitsen till skillnad från tvåpunktssitsen innebär ju att man fortfarande har en liten lätt kontakt med sadeln, men att man lutar sig lite fram för att följa med i hur hästen har sin vikt (som då ofta är lite mer framåt).
Även i den lodräta sitsen är det bra att variera stiglädren lite. Som ryttare vill man inte vara statisk utan flexibel. Att variera stiglädren uppmuntrar till det. Det händer att jag ändrar stiglädren både en och två gånger under samma ridpass för att det ska passa de övningar jag vill göra.
Det finns en annan bra anledning till varför man inte ska ha för långa stigläder. Det har med vikt och sits att göra. Återkommer till det!
Varje år drabbas jag av Stora Fång och Cushings Nojjan. I Elgurs släkt finns båda delarna, och Cushings (PPID) är ärftligt även om man inte har några vetenskapliga bevis på att fång är det. På Hippson skriver man om ny forskning som inte ens räknar fång som en egen sjukdom, utan snarare ett symptom:
Forskningskollen
Jag tycker det låter rimligt att det inte är en egen sjukdom utan ett sypmtom på att annat inte står rätt till i kroppen. Cushings beror på att hypofysen, som är en av de körtlar som styr kroppens hormoner, börjar skicka ut för mycket hormon. Vanligast är överproduktion av ACTH som är det hormon som styr kortisolproduktionen hos hästen. ACTH signalerar till hästen att producera mer kortisol. Läs mer om detta här och här
Det som jag tycker är speciellt intressant med detta är att kortisol har en stark koppling till stress. (nu verkar ju syndromet främst vara framkallat av tumör eller förändring i hypofysen, men vad händer innan förändringen finns där?vad framkallar själva förändringen?). Häst och människa är mer lika varandra än vad man kan tro, i alla fall vad det gäller metabolismen på cellnivå. Det är samma typ av hormoner som styr våra kroppar, vår ämnesomsättning och vår könsdrift.
Stress är en faktor som starkt påverkar vårt och hästens hormonsystem. Under stress ökar produktionen av Dopamin från Hypotalamus som en konsekvens av att kortisolproduktionen ökar (som jag skrivit om tidigare) och det gör till en början gott eftersom dopamin är ett hormon som gör oss skärpta, lugna och glada. På sikt kan dock receptorerna tröttas ut, och produktionen av dopamin minskar. Körteln slutar fungera som den ska, och hästen pumpar då ut mer och mer kortisol för att få igång den trötta körteln. Cushings uppstår, för det spelar ingen roll hur mycket ACTH som går ut i blodet - dopaminet kommer i alla fall inte att produceras eftersom körteln är förändrad av den långvariga utpumpandet av hormonet.
Så, vilket är hönan och vilket är ägget? Uppstår liksom bara tumörer och felfunktion på körteln? Eller kan det vara så att stress faktiskt är en bidragande faktor? Stress behöver ju inte vara den akuta stressen vid en flyktsituation. Det kan vara många faktorer, flockens sammansättning, foder, ridning, allmän trivsel....
En faktor som påverkar och påverkas av stress, tänkte jag lyfta fram här, och den är dessutom kopplad direkt till fång: Socker.
De som känner mig vet att jag har en aversion mot socker. Jag som gått från att vara fullständigt sockerberoende, med godis, läsk och annat skit som "bränsle" för att hålla borta den dränerande tröttheten, till att en dag bestämma mig för att jag faktiskt vill vara så pigg och frisk som jag kan, vilket innebär, för mig, ett totalt stopp på sockerintag. Ett högt sockerintag stimulerar vårt belöningssystem och ger en ökad produktion av dopamin. Högt sockerintag under lång tid= hög dopamin produktion= uttröttad körtel =minskad dopaminproduktion => överproduktion av kortisol!
En häst som får många förändringar i sitt liv, vad det än må vara, får alltid en viss stress. Det ligger något i de gamla kunskaperna om att hästar mår bäst av fasta rutiner. Om den dessutom får högt intag av sockerarter (eller stärkelse som omvandlas till glukos i blodet) så får den en viss kroppslig stress. Insulinproduktionen får köra på högvarv, dopaminet tröttas ut. Här tror jag det finns en orsak till att fång och cushings är så vanligt.
En tjock häst har högre risk för att hamna i läget där hormonerna störs ut, även om en smal häst också kan få det. ( vi vet ju så otroligt lite om vad som händer på cellnivå - men en häst eller människa kan faktiskt vara tjock utan att den får tillräckligt med näring. Lever man på socker så svälter cellerna eftersom de inte får mineraler, vitaminer, fett och protein som behövs för celldelning och förnyelse i kroppen). Anlagen avgör vilken typ av störning man riskerar (Cushings, EMS eller något annat). Men att hästen är smal är ingen garanti. Att motionera hästen är bra, det hjälper till att hålla hormerna i balans. Det finns en stor fara i att låta islandshästar bli tjocka på vintern. De är liksom konstruerade för att svälta under vintern och äta upp sig på sommaren, tusen år av utveckling på karga marker har premierat de individer som lättast kunnat lagra energi för att överleva vintern. Går de ständigt med övervikt så använder de inte glukosen i blodet utan tvingas börja lagra det som fett - och det är då insulinresistensen kan utvecklas efterhand.
Om du vill läsa mer om detta och vad man kan göra för att undvika fång, läs till exempel här:
american farriers
lamintis
pavo
ishestnews
hippson
Jag tänkte prata lite om detta med bogfrihet. Jag skrev ju i mitt sadelinlägg lite provocerande att "vem vet egentligen vad bogfrihet är". Säkert retade jag nån ☺️
Jag ska inte påstå att jag heller är nån expert på området. Det som jag finner lite märkligt är dock att ordet "bogfrihet" ofta används så godtyckligt. Bogfrihet är bra har man ju hört. Framförallt nämns ordet mycket i samband med sadlar. "Sadeln ger maximalt med bogfrihet", "den här sadeln har bra bogfrihet".
Om jag nu ska märka ord (och det ska jag ju såklart eftersom jag är språknörd), hur kan en sadel ha bogfrihet? I min värld är det hästen som har, eller inte har, bogfrihet.
Visst ok, jag fattar. Det man menar när man pratar om bogfrihet i sadelsammanhang, är att sadeln är designad så att dess paneler, vinkel, kåpor är skurna så att de inte ska ligga an mot bogen. Det ska underlätta att bogen är fri. En bättre benämning vore därför att sadeln går fri från bogen.
Man hör också att man kan sadla så hästen får bogfrihet, det jag skrev om i förra inlägget, d v s man lägger sadeln långt bak. Men är verkligen bogfrihet bara något som relateras sadeln? Nix, även om sadel såklart kan påverka den. Hästen uppnår inte bogfrihet bara för att sadeln möjliggör det.
Men vad är då bogfrihet? Så här tänkte jag först: Bogfrihet är att hästen är fri i sina bogar - att den är rörlig, uppåt, nedåt och åt sidorna. Därmed är frambenen oxå rörliga i samma riktningar. Ju mer rörlighet desto större frihet. Då blir hästens bogfrihet mycket beroende av hästens träning och muskulaturen som fäster upp bogbladet.
Men vad säger den beskrivningen egentligen? Förstår man begreppet? Kan man, utifrån denna beskrivning "se" eller påverka bogfrihet?
Nja. Jag funderade en stund. Det säger ju inte så mycket egentligen. Inte om vad som händer i musklerna och skelett, leder, senor. Så jag var tvungen att googla ordet det roliga är att nu efter flera timmars googlande o läsande på både svenska och engelska så är det egentligen bara en sak jag kommit fram till:
Det finns otroligt lite skrivet om just termen bogfrihet och vad det är! Det finns massor med sadelsidor, lite text om att vissa dressyrrörelser och streching kan öka bogfriheten. Men "definition bogfrihet".....mja. Kanske är det jag som inte fattar, eller söker svar som inte finns, eller helt enkelt googlat fel sak. Kanske är det så uppenbart vad bogfrihet är så man inte ens behöver definiera det?
Fast, å andra sidan tror jag inte det. Eftersom vi eftersträvar det, så vore det ju bra att ha en definition,veta mer om det, rent biomekaniskt.
En sak som jag tänker då är att eftersom bogbladet hänger "löst" och inte sitter fast i skelettet utan fästs av muskler, så är det musklerna som avgör hur fri hästen är i bogen. Om musklerna är stumma, låsta och korta, så kommer inte hästen kunna ta ut sin rörlighet maximalt. Om musklerna däremot är smidiga, starka och kan både kortas och längas, så kommer rörligheten i bogen förbättras.
Motsatsen till bogfrihet är ju att hästen är låst i sina bogar. Den får mindre aktion, går med mer vikt fram och belastar frambenen, den känns stel, snubblar, tappar balansen och som ryttare kan man känna att man befinner sig i nerförsbacke och att man har svårt att kontrollera bogen och därmed frambenen samt hästens rörelseriktning. Vad är det som gör det då?
Jag tror inte det bara är musklerna runt själva bogen som styr frambenets och bogbladets rörlighet. Hela kroppen hänger ju ihop. Om hästen har en naturlig snedhet påverkas rörligheten. Den blir liksom inte bättre än den svagaste länken, så även om ena sidan teoretiskt skulle kunna ha god rörlighet, så kommer hela hästens bogparti att påverkas av den sida där hästen har svårare att ta fram/röra sin bog.
Om hästen har en hopkrupen hållning, har den ofta smalt mellan frambenen. Det påverkar oxå rörligheten. Framförallt lågrangade hästar brukar ha smalt mellan frambenen. De kryper ihop och flyttar sig bort. De högrangade har bredare - de använder ju ofta sin bog för att flytta runt på de andra och därmed så breddar de sig och tar plats. Bredare, starkare bringa borde alltså också påverka, de hästarna skapar en starkare muskulatur som hjälper dem att öka rörligheten och kanske då även att få bogbladen mer liggande (vilket junär viktigt för aktionen, d v s bogfriheten och därmed frambenens rörelseomfång).
Ryggen spelar såklart också in. Ryggen styrs av magen, starka magmuskler ger höjd rygg och stretchade, starkare ryggmuskler. Men för att arbeta med magmusklerna så måste hästen börja vinkla hasen och trampa in mer under sig. Bakbenen måste bli mer fjädrande! Då bär de vikt också och hjälper hästen få balans även utan att hänga på frambenen, vilket i sin tur hjälper hästen att bli mer rörlig fram.
Jag önskade verkligen att jag visste mer om det här! Om det är nån som har en riktigt initierad och bra förklaring/definition på bogfrihet får ni hemskt gärna dela med er, på mail eller lämna en kommentar!
Jag ska definitivt försöka ta reda på mer i ämnet. Men, visst kan vi väl vara överens om att sadeln inte är det som skapar bogfriheten?
Hade en underbar morgon med min absolut bästa vän! Solen sken, vindstilla, fågelkvitter och varmt. Elgur fick beta daggvått gröngräs medan jag borstade. Sen blev det bus i paddocken som avslutades med en liten barbacka ritt. Kanske ska jag inte vara så ledsen över att vara utan sadel?? Nu får jag tillfälle att bara njuta helt kravlöst av min bästa, svarta kompis!
En nyligen genomförd sadelprovning fick mig att fundera på det här med hur vi sadlar våra hästar. En islandshäst är en relativt liten häst med oftast en ganska stor ryttare. Det innebär att en normalstor sadel ligger någonstans på runt 17-17,5 tum. I förhållande till hästen blir denna sadel ganska stor och lång.
Dessutom så har islandshästryttare en tendens att lägga sadeln alldeles för långt bak på ryggen. Jag gissar att det finns tre skäl till detta:
1. Man gör så för att så gör alla andra som rider islandshäst = norm
2. Man tror att man genom att sadla långt bak ska uppnå s.k. bogfrihet (tror inte de flesta vet vad det innebär)
3. Man tror att man uppnår att hästen bär mer vikt bak/ får mer bakbensaktion om man sadlar långt bak
Jag gick över till islandshäst från stor häst för ungefär 17 år sen. Jag hade lärt mig hur man sadlar sin häst på ridskolan. Där var det oerhört viktig att sadla på rätt sätt - först skulle ryggen (hela hästen) borstas ytterst noga så inget smuts kunde trycka. Sen skulle sadeln ska läggas långt fram på manken, inklusive vojlock, sen skulle den sakta dras bakåt till den hamnade i "läge". Var detta läge var, varierade lite från häst till häst, men man fick använda både ögonmått, synvinkel och känslan i när sadeln började kana långsammare på hästen - då skulle man stoppa. När man fått in det som man tyckte kändes som bra position, gick man runt på andra sidan hästen och kollade att allt låg rätt, rätade till om nåt blivit snett. Sen gick man tillbaka till andra sidan igen (allt skulle ju såklart göras från vänster, men det kan vi skita i nu) och fiskade försiktigt fram sadelgjorden från andra sidan och gjorde en slutlig koll att den verkade hamna rätt - ca 5-10 cm från armbågen på frambenet. Slutligen spändes gjorden - löst först. Vänta en stund, spänna igen. Och sen spänna en gång till och sen gå ut. Och så spänna en gång till innan man satt upp!
När jag började med islandshäst fortsatte jag sadla på samma sätt. Det fungerade ganska bra, med undantaget att jag tyckte sadlarna var gigantiska för de små hästarna (då var nog sadlarna snarare 18 tum dessutom). Några år senare åkte jag på en tävling. En av kommentarerna jag fick var "sadeln ligger för långt fram". Jag fattade ingenting. Jag som sadlat hästar och ponnisar i 20 år, skulle inte jag veta hur man sadlar?
Jag började studera hur islandshästen "skulle" sadlas. Och fann att många lade sina sadlar så långt bak att gjorden riskerade att åka bakom magen och in i ljumsken på hästen!
Som tur är så överdriver man inte längre riktigt som man gjorde då. Men fortfarande sadlas det på tok för långt bak. Kanske vill man inte förstå riskerna med detta. Att sätta sadelgjorden så långt bak att den inte ligger mot bröstbenet kan vara skadligt! Den dras då direkt över mjukdelarna och de inre organen. Dessutom så trycker sadeln på länden. Detta skapar stelhet i ryggmuskulaturen som stör hästens rörelseförmåga och kan leda till olika typer av ryggproblem som kan visa sig som hälta. En sadel för långt bak förhindrar att rörelserna går genom hästen bakifrån och fram, ryggen blir stel och låst. (Sen ska tilläggas att islandssadlar fortfarande, trots att forskning visat att det är farligt med sadlar som trycker på tornutskotten, har väldigt trånga kanaler mellan bossorna och rent allmänt är ganska smala i sin vinkel. Detta gör ju inte heller saken bättre.)
Att sadla hästen korrekt, vilket då enligt mig är på det gamla trista ridskoleviset, kommer kanske inte förhindra att ryggen ändå blir spänd. Men det kommer i alla fall att hjälpa hästen lite grann - även om det islutänden är den som sitter på ryggen som har störst inverkan på om hästens rygg är mjuk och stretchad, eller låst och spänd. Men ett korrekt sadelläge hjälper i alla fall mer än det stjälper. Och det här med bogfrihet - tja, det får jag återkomma till. Men det är nog precis som med det andra - hur ryttaren rider, skapar förutsättningarna för bogen och den kan röra sig även om sadeln ligger lite längre fram.
Har du någon gång funderat på hur stress påverkar din inlärning? att stress påverkar vår ridning och vårt förhållande till hästen är nog många medvetna om. Men vad som händer i kroppen och hur det påverkar oss som idrottskvinnor(män) kanske inte är självklart.
Långvarig stress har blivit ett samhällsproblem. Stressen kan ha olika orsaker, både yttre och inre orsaker. Yttre som att ha ett krävande jobb, familj, relationer med mera. Men även inre som krav på sig själv, prestationsångest, och att leva upp till en bild av hur livet ska vara. Inre krav resulterar ofta också i att man även får ökade yttre krav. (Hur ofta sägs det inte att nyckeln till att minska stress är att säga nej...)
Det som händer i kroppen vid stress, vare sig det är mental eller fysisk stress (fysisk kan t ex vara sjukdom eller att springa ett långlopp) är att kroppen förbereder sig för att fly eller fäkta. Precis som den spända och stressade hästen. Kort beskrivet: våra körtlar i kroppen ser till att den förbereds på det som ska hända. Först kommer adrenalinpåslaget. Adrenalin gör att andningen blir häftigare, pupillerna vidgas och hjärtfrekvensen ökar. Magens och tarmens aktivitet avstannar. Binjurarna frigör kortisol, ett hormon som ser till att reglera vår sömncykel. Under stress så utsöndrar binjurarna extra kortisol, som då ger effekten att vi får ett förhöjt blodsocker - kroppen förbereder sig återigen på att den ska göra något fysiskt. Blodsockerhöjningen skyddar kroppen och ser till att vi har energi till att just fly eller fäkta.
Långvarig utsöndring av kortisol är dock inte bra. Binjurarna kan "tröttas ut" vilket stör hormoncykeln över dygnet - vi blir trötta. Dessutom så förhindrar kortisolet upptaget av protein, till fördel för fett och socker som ju behövs för att kunna fly. Proteinet och uppbyggnaden av musklerna kommer då i andra hand vilket gör oss ännu tröttare. Inte bra för en idrottare, en ryttare, som behöver sina muskler för att kunna orka rida sin häst. att dessutom blodsockret blir lågt, gör att allt går trögare, det blir svårare att lära sig saker och att minnas saker.
Så för inlärningens skull är stressen en av våra största fiender. Även om det inte handlar om långvarig stress som påverkar ryttarens prestation långsiktigt, utan bara stressen i en viss situation som till exempel en ridlektion. Som ryttare har man därmed allt att vinna på att göra och framförallt kanske inte göra saker, för att minska stressen.
Det finns många saker man kan göra. Livsstilsförändring kan vara det långsiktiga målet, men den person är inte född som kan över en natt bara förändra sitt liv. Små, korta rimliga målsättningar är det som gäller, och att skapa en vana med nåt som är så enkelt att man bara inte kan misslyckas. (läs mer här och här).
Man kan tänka sig livet i fem olika delar: Försörjning, familj, vänner, fritid, hälsa. Delarna måste vara i balans för att inte känna sig stressad. Vad som är balans är olika för alla människor. Det som är balans för mig är det kanske inte för dig. Men att t ex vara arbetslös kan vara en jättestress för någon, men kanske inte för någon annan, som balanserar upp med starka familjeband, nära vänrelationer etc.
Pratar man häst och ryttarträning är det lätt att koncentrera sig på det som finns under "fritid" och "hälsa". Fritid = hästen. Brukar nästan alltid anses som avstressande av hästfolk. Kanske rent av en anledning till att man håller på med hästar. Men kan också bli en orsak till stress om hästen är skadad, eller tiden för att göra det man vill med sin pålle inte räcker till. Hälsa är en ypperlig sak att kolla djupare på. För under rubriken "hälsa" gömmer sig många positiva saker som kan sänka stress.
Motion och rörelse är en sån pusselbit. Att träna, på en lagom nivå, kan göra att du får utlopp för ditt adrenalin och kortisolpåslag, och därmed kan du rent fysiskt sänka din stressnivå, utan att göra så speciellt mycket mer. Att träna hårt och länge är dock inte att rekommendera om man är stressad. Hård träning är, som tidigare nämnts, också en stress för kroppen som då ska ägna sig åt reparationsarbete efteråt. Att göra avslappningsövningar och att göra långsamma koordinerande rörelser är en annan pusselbit under hälsa.
Så för att förbättra sin inlärning vid ridning så är en faktor att titta på just din stressnivå. Hur ser din stress ut? är du stressad? Eller känner du att du har balans mellan alla pusselbitar? Lider du kanske av situationsstress, att du ska prestera på lektionen, eller i ridhuset? För du över din stress till din häst?
Spända muskler som uppstår vid stress påverkar hästen. Jag har pratat om hästens avslappning. Ryttarens är lika viktig. Under övningar har jag lagt upp tre stycken enkla övningar som man kan göra som stimulerar inlärning och minskar stress. Testa gärna dem!
Insåg att texten om mitt inlägg om framåtbjudning hade fallit bort. SÅ det kommer här nu istället :)
jag skulle vilja påstå att det är vanligare bland islandshästar att de är stressiga, spända, och springer än det motsatta: att de är lite "lata". Dock så är båda ett symptom på samma sak, nämligen att hästen inte är i balans. Den springiga hästen vill av olika anledningar springa från "jobbet", medan den "lata" är motsträvig och långsam.
Självklart handlar grunden (som i allt annat med hästen), att man som ryttare måste jobba med sig själv och i det här fallet med att komma i balans. Det handlar om hur man sitter på hästen, vilka hjälper man ger, hur snabba och vilken balans man själv har som ryttare.
Det som blir extra problematiskt med en "trög" häst är att man liksom aldrig kommer till ridning; man får svårt att jobba med sin sits och hästens egen balans om den inte alls bjuder fram. All energi går då åt till att bara få hästen att röra på sig. För det är under rörelse som hästen ska kunna hitta sin balans, stärka sina muskler och förbättra sin hållning.
Så nummer ett för en trög häst är att bara få den att vilja gå framåt, och egentligen göra det oavsett hur dåligt jag som ryttare sitter på ryggen. Först när hästen går framåt, så kan man börja jobba med ryttaren och så småningom genom ryttaren, jobba med hästen i olika övningar som stärker den. Det är därför som jag alltid försöker utbilda ryttaren före hästen. Vilket ju då blir ganska svårt om inte hästen alls rör sig framåt.
En del i hur hästen beter sig beror vilken energinivå du själv har som ryttare. Är du hetsig, snabb och energisk som person så stimulerar det ofta hästen till att bli detsamma (om det inte går till överdrift så hästen stänger av). Är du lite lugn och sävlig smittar det av sig. Jag är själv smittsamt lugn på hästar, och brukar skämtsamt säga att "jag kan få vilken häst som helst trög". Ligger lite i det, för min energinivå, mina hjälper etc är lite långsamma, lite lugna. Jag har t ex en väldigt låg vilopuls på runt 50 slag, och långsam andning av naturen. Därför brukar det funka bra med mig och "pigga" hästar, som då blir lugna i min närvaro. Men man vill ju kunna rida alla typer av hästar, och man vill ju inte heller att hästen blir så lugn att den ständigt sover....
Vad kan man då göra för att träna framåtbjudning, och göra det på ett kontrollerat sätt? En del hästar, framförallt såna som egentligen bara är lite ovilliga att arbeta för att det är jobbigt kan efter en tids arbete med bjudningen plötsligt slå över och börja sticka istället. Problemet är då detsamma som innan det vill säga balansen ofinns och gick det inte att parera ryttaren genom att var långsam och lat, så får man välja det andra alternativet: att springa.
Målet är ju som sagt att hästens energi framåt ska vara som att trycka på en knapp, du ber den gå i ett visst tempo och där stannar den medan du gör typ ingenting, ända tills du ber den ändra tempo igen.
Träningen av framåtbjudning börjar som all annan hästträning, på marken, vid hand bredvid hästen. Här är några exempel på vad man kan träna på:
- Träna hästen lös i rundpaddock. Hästen ska kunna gå att löslongera i alla tempon, och den ska behålla det tempo du ber om. Redan här brukar problem uppstå. Hästen tar två steg i trav, och sen saktar den av till skritt. Här handlar det om respekt. Hästen ska kunna gå undan för dig. Har du något du kan skrämma hästen med? plastpåse på spö t ex kan vara till en hjälp för att få igång lite action.
- Träna hästen i repgrimma, se övninge sända iväg hästen
- Träna på att leda hästen och den ska kunna gå framför dig, och följa dig i ditt tempo, se film
Uppsuttet, träna på din egen skänkel. Hästen ska gå fram för ett nästan omärkligt tryck av skänkeln. Egentligen, inte ens ett tryck. Tänk mer att du ska spänna överskänkeln lite och putta fram sittbenen en aning - nu ska hästen gå framåt. Om hästen inte tar den lilla signalen - gå på ganska kraftigt med en starkare signal. Gärna så att hästen överreagerar (och gör den det så låt den för all del springa en bit innan du saktar av!) obs. här är det inte styrkan som avgör, utan hur snabb du är. Du ger första signalen - vänta en halv sekund - om ingen eller för lite reaktion så starkare signal snabbt!
Träna trav på fri tygel gärna utomhus, och i trepunkts eller tvåpunktssits. Det enda du ska fokusera på då är att hästen ska gå fram och åter fram. Skit i formen. Hästen ska vilja springa!
Träna passagerarövningen. Hästen ska ta ansvaret för att röra sig fram i det tempo du vill. Bara när den inte gör det, så driver du på. (detta gäller även alltid - driv, invänta svar, låt hästen gå några steg och så fort den sackar, så påminn den, men däremellan måste den få vara ifred! ) Om den bara tar två snabbare steg innan den sackar, så får den vara ifred de två stegen, sen påminner du igen. efterhand så kommer den ta fler steg innan du måste påminna. Ett ständigt tjatande med skänkeln kommer bara göra hästen ännu trögare, och din skänkel (framförallt underskänkeln) ska användas till annat än att bara driva hästen framåt.
Att träna framåtbjudning kan ta lite tid, men det kan också gå ganska fort om man är konsekvent. Mer övnignar kommer på temat!
Våren är här och det är nu många vill ta tag i ridningen lite mer strukturerat igen efter vintern. Just denna vinter har i våra trakter varit bra ur ridsynpunkt - ingen isgata, ingen kladdsnö utan ridbart nästan hela vintern :)
Från nyår har jag gjort några prisjusteringar på lektionerna.
Du kan välja mellan följande alternativ:
- Privatlektioner 45 min, serie om fem lektioner, 2000 kronor
- Delade privatlektioner, 275 kr pp om ni är två, 230 kr per person om ni är tre
- enstaka enskild privatlektion 45 min - 450 kr
- Grupplektioner - enligt offert.
- Online - lektioner / personligt träningsprogram för dig och din häst. Är fortfarande under utveckling så finns chans att testa det till starkt reducerat pris. Maila mig vid intresse på eva@ishastar.com
En orsak till att jag inte ridit ut så mycket är att jag inte vill ta onödiga risker. jag vill kunna känna att jag har kontroll på min häst. En ung häst med lite erfarenhet av omvärlden blir lättare skrämd. En ung häst kanske inte förstår lika bra det du vill. Därför vill jag alltid lägga mycket tid från marken, i ett inhängnat område innan jag rider ut med hästen.
jag vill att hästen ska kunna förstå start, stopp och kunna svänga. Jag vill att den förstår One Rein stop så jag har en nödbroms om så behövs. Jag vill att den ska förstå snöret runt halsen. Och framförallt vill jag att den ska börja ha ett förtroende för mig, vilja vara hos mig.
Jag börjar därför relativt tidigt med att gå promenader i naturen, med en trygg häst som sällskap. När det fungerar kan jag gå promenader själv. Sen rider jag ut exakt samma runda som jag redan gått flera gånger, och där hästen fått stämma av alla eventuella farligheter så den känner igen sig. Första ridturerna på denna exakta samma runda ska också ske med en trygghäst som sällskap. Först därefter rider jag ut samma runda igen själv med den unga hästen.
Många pratar om ledarskapet över hästen, att den ska gå fram och lita på sin ryttare, och om den inte gör det så har man inte ledarskapet över den. Hästen ska lyssna på ryttaren! Men - hur skulle det vara om vi lyssnade lite på hästen också? Om den unga hästen blir spänd, rädd eller tveksam - den försöker berätta nåt för dig. Tror du att den blir tryggare om du pressar förbi den det den är rädd för? Tror du den beter sig för att den är du? När tror du att du stärker din relation med hästen bäst - när du ger den tid att fundera, titta stå still och undersöka, eller när du tvingar den att göra något som den finner obehagligt?
jag är helt övertygad om att tålamod är en dygd och en ryttares bästa vän. Låt din unga vän stå o titta en stund om den behöver. Beröm den inte (alltså klappa den inte för att den ska bli mindre rädd) för att den hoppar o skuttar, men försök vara steget före och känn när hästen kommer behöva betänke tid. Om du låter den få tid att undersöka så kommer den antagligen till slut ändå gå villigt framåt. Hästar är konstruerade för att vilja gå framåt och en unghäst är nästan alltid nyfiken. Utnyttja den nyfikenheten till nåt positivt!
bygg en relation där ni har respekt för varandra och varandras behov, men där du bestämmer mest ;) då kommer du få en häst som är trygg och som litar på dig. Och bit för bit, vartefter tiden går, så kommer saker och ting gå lättare och lättare.
En unghäst är väldigt lätt att lära saker. det gäller både saker som är rätt och sakrer som är fel. Som tur är lär de även lätt om, i händelse av att man gjort fel. Tar bara lite längre tid än om man gjort rätt från början.
Många ryttare tycker om att analysera sina ridpass. Jag är själv en sån som brukar analysera väldigt mycket,vad som hände, hur gick det och så vidare. Kanske beror det på ingenjörsgenerna att alla problemställningar bara måste brytas ner i detaljer. Att vara analytiskt lagd kan vara både bra och dåligt.
Dåligt, för att man ibland kan analysera sönder ett ridpass fullständigt. Om det har gått dåligt och man ägnar massor av energi till att analysera det så ägnar man sig ju mycket åt det dåliga. Det kan också vara så att analysen blir fel och man drar fel slutsats, eller att hypotesen inte stämmer. Och då kan det bli riktigt fel i den fortsatta träningen.
Men att vara analystisk kan också vara väldigt bra. Som ingenjör ska man alltid ställa sig frågan ”varför”. Själva frågan och nyfikenheten driver då en motivation av att förstå samband. Jag tror att vi alltför ofta bara köper att ”så här är det” utan att ifrågasätta, men då glömmer man att förståelsen för varför man ska göra en övning med sin häst är superviktigt för både motivation och resultat.
Dessutom, när man analyserar och aktivt letar svar så kommer ofta idéer. Idéer på att göra på nya, annorlunda sätt, för att få nya, annorlunda resultat.
Jag beundrar dem som inte behöver analysera, de som bara kan känna när resultatet är bra, eller känna vad de ska göra annorlunda utan att för den skull analysera. Det är äkta hästkänsla. Men för den som inte är sån, utan som behöver frågorna om varför, hur och vad, så gäller det att vända detta analyserande till något positivt.
Jag red en lektion för min fantastiska ridlärare IA för nån vecka sen (är nu inne på mitt tionde år med IA, säger nåt om hur bra jag tycker hon är ☺️) och ungefär så här gick vårt snack:
”har du ridit nåt pass som du tyckte kändes riktigt bra”?
”ja, för några dagar sen”
”ok, vad var det som hände då och vad var det du gjorde då”?
” jag gjorde si……och sen så…..och då….”
”men vad bra! Har du analyserat vad det var som gjorde att det blev så bra"?
"Nä....."
"om du nu ska analysera dina ridpass, se då till att analysera det som verkligen gick bra. Gå igenom det i minsta detalj. Spela upp det igen och igen och gör om det när du rider nästa gång. Och det som gick mindre bra…konstatera bara och släpp det sen. Var bara medveten om att du ska göra på ett annat sätt”.
Så himla bra och egentligen så självklart. Varför har jag inte tänkt på det tidigare?
Så, dagens tips: analysera gärna ditt ridpass - men foka på det som faktiskt gått bra!
nu har jag pratat väldigt mycket om avslappning eftersom jag möter många hästar (och ryttare) som har svårt att slappna av. Ibland är dock problemet det omvända: hästen är för avslappnad, det vill säga den bjuder inte fram.
Idealet är en häst som går framåt av sig själv, att den har en egen motor. Det ska vara som att trycka på en knapp " nu startar den här gångarten/tempot" och sen ska hästen hålla det tills ryttaren ber om något annat. Men hur många hästar är så?
De flesta hästar har nån sorts grundbeteende som är antingen villigt framåt eller hellre lite lat. Båda beteendena kräver jobb och konsekvent ridning för att komma till idealet, d v s hästen som går fram exakt i det tempo ryttaren önskar.
Hur man kommer dit är en hel vetenskap och egentligen allt som jag skriver om handlar om. Att kommunicera osynligt med sin häst. (Mitt mål är ju samlad ridning på hängande tygel, och då krävs att min tanke och idé blir hästens tanke och idé).
Dock så finns det ju saker man kan göra på vägen. Det här inlägget ska handla om hur man tränar på framåtbjudning. Har du en lat häst, eller en häst som lärt sig att inte bjuda fram av olika anledningar så går det att träna bort. En av de första islandshästtränarna jag red för sa när jag sa " men den här hästen har ju inte så mycket vilja" att " viljan kan man träna. det är viktigare vilka förutsättningar den har i gångarterna".
Vem har egentligen rätten att bestämma vad en islandshäst är och ska vara? Vi pratar om avelsframsteg och att vi ska förbättra rasen. Men vad är egentligen bra?
Är det heta hästar med enorma benrörelser? Är det hästar med lågt ansatt hals och "toppig" rygg? Är det kraftiga, starka hästar, eller smidiga finlemmade hästar med långa ben?
Jag tror att det finns lika många åsikter som ryttare. Jag tror även att det inte finns något rätt eller något fel. Alla kan inte rida de mest villiga hästarna. Ingen vill rida de hästar som har nedärvt ett dåligt lynne. En del vill ha en stor och kraftig islandshäst, och andra vill ha en liten spenslig.
Den gemensamma nämnaren är ändå tölten. SOm jag skrivit tidigare så är det väl tölten och i viss mån passen som gör att man vill rida islandshäst? För om man inte är ett dugg intresserad av tölt och pass så finns det ju så många andra raser som är minst lika trevliga och betydligt lättare att rida. Nordsvenskar till exempel. Är inte de underbara?? Jag skulle gärna ha en nordsvensk också. Fast.....jag vill ju rida tölt. Och pass.
Jag blir bara så trött på att alla ska in i samma mall. Alla vill inte rida i hundraåttio. Alla vill inte tävla. Väldigt många vill njuta av en häst som gör det man ber den - en häst med underbart psyke, som går fram överallt, som har den energi som ryttaren ber om. Och som har en underbar, taktren tölt. En häst som töltar rent, av sig själv, utan att man lägger ner tid och kanske ÅR av jobb.
Nån gång på början av tvåtusentalet så tog man bort avelsdomarnas ridmoment på bedömningarna. Innan dess så hade domarna ridit hästarna för att bedöma vilja och lynne. Man införde istället spirit, och domarna slutade rida hästarna i slutet av bedömningen. Varför togs den delen bort kan man undra? Bland annat därför att domarna tyckte det var för farligt att rida okända hästar i en stressad miljö! Vad säger det om de hästar som kom till bedömning? Var det kanske en viss konflikt mellan lynnet och viljan?
Vi ska sträva efter avelsframsteg. Men om alla använder samma hingstar blir det verkligen framsteg? (okej jag ska väl inte uttala mig som ville ha en Alfur avkomma. Men jag blev kär i honom redan 2008, långt innan han kom till Sverige för att betäcka).
Jag tycker aveln ska vara fri. Jag tycker man ska bedöma ridbarhet på ett annat sätt än man gör idag. Till exempel skulle jag vilja se hästar med härligt schwung i traven få högre poäng än de som springer med värsta bensprattlet och stel rygg. Nu generaliserar jag, men högst poäng får den som travar snabbast med mest sprattel, och rörelsemönstret är mer som i tölt, fast det är trav.
Ridbar för mig är en häst som är lyhörd för hjälperna och går att kontrollera. Men vad vet jag - egentligen......
jag spinner vidare lite på temat avslappning. Generellt så tror jag att vi islandsryttare är lite sämre på att låta hästen skritta och slappna av än vad man gör i andra discipliner. Islandshästridning bygger ju mycket på fart och fläkt, att hästen ska bjuda framåt villigt och energiskt. Dessutom så rider vi pass och tölt, två gångarter som bygger på att viss spänning finns i hästens kropp för att den ska kunna utföra dem. Det är vanligt att man i sin iver att få hästen att gå i form även driver på väldigt mycket framåt för att sen bromsa upp allt man fått med handen, så att hästen kröker fint på nacken (knäpper av).
Jag skrev i mitt förra inlägg om varför jag gärna promenerar med hästen sista biten hem. När jag gör detta så är det inte bara sombelöning, jag vill även att det ska vara någon form av träning. Det finns många sätt att leda en häst på. När jag började med islandshästar fick jag lära mig att man skulle leda dem med långt grimskaft (tygel) och låta hästen gå bakom sig. Den fick absolut inte gå förbi - den skulle "följa" den som ledde. OK, det lät ju logiskt så jag ändrade mitt sätt att leda. jag hade ju lärt mig leda häst på ridskolan, och där var det viktigt att alltid gå vid bogen på hästens vänstra sida och hålla handen precis under hakan på hästen, med ett pekfinger mellan tyglarna. Varför, fick man i vanlig ordning inte veta utan det bara var så. Så här i efterhand kan jag förstå varför man skulle göra så - när man leder hästen på det sättet så håller man hästens hals rak (hjälper den att rakrikta sig), man ser till att den håller samma takt som den som leder den, man ser till att det är säkert att leda den (den kan inte bitas, du ser om den tänker springa iväg, det är svårt för den att trampas) plus att på en ridskola måste man ha rutiner. Det handlar också om säkerhet att man alltid gör på samma sätt så att hästen blir van.
När man tränar hästar fungerar det inte riktigt på samma sätt. Numera vill jag att hästen ska kunna gå var som helst i förhållande till mig. Om jag ber den gå före mig ska den göra det (då går jag vid bakdelen eller t o m bakom) - detta tränar hästens självförtroende och även vår relation och ledarskap. Ibland vill jag gå vid bogen och träna den på att gå medvetet och med rak hals. Men då gör jag det från båda sidor så den vänjer sig från båda hållen. Och ibland vill jag ha den snett bakom mig, här handlar det dels om dominans, t ex en unghäst som jag vill lära att inte springa förbi mig, eller att det helt enkelt är praktiskt att kunna ha hästen bakom sig om man nån gång kommer att leda flera hästar samtidigt (säkert en av anledningarna till att just islandshästar lär sig bli ledda på det sättet, man har ju alltid flera stycken med sig till o från hagen, hahaha ;))
Men tillbaka till avslappningen efter ridpasset. På min lilla sträcka där jag leder hästen så brukar jag använda de olika led-teknikerna. Har du nosgrimma på hästen så är detta tillfället då du definitivt ska knäppa upp den. VIll hästen gäspa och sträcka ut sig ska den få göra det! då släpper spänningarna. testa gärna efter ett ridpass och se om din häst sträcker på sig och gäspar! eller vill den gå runt och kolla på annat?
på filmen ser ni Elgur på avslutningen av dagens ridpass. Det märks att han behöver detta och gillar det, han är en gäspande spårhäst!
Sommaren närmar sig och snart kommer nya kollektionen med smarta kläder från Equirex. Därför just nu rea på vinterns kollektion, 20% rabatt på alla vinterkläder (mot ordinarie pris).
Passa på att fynda snygga ekologiska ridkläder!
Till shopen
Att skritta fram sin häst är för mig en förutsättning för ett bra ridpass. Under framskrittningen får hästen chansen att länga ut sig, slappna av, bli lösgjord, söka framåt/nedåt, hitta lugnet för fortsatt inlärning. Man ska skritta på lång tygel, "halvlång" om man är osäker på hästen och rider ute (och vill ha en brutal broms, vilket i sig är ett lydnadsproblem). Huvudsaken är i alla fall att värma upp hästen och få den mjuk, få loss lite spänningar i ryggen och få den lösgjord.
Men, det får inte vara skritt som endast är förflyttning åka häst från A till B. Det måste vara en medveten skritt. Kanske en skritt där du fokuserar på dig själv som ryttare, var du har din vikt, hur din sits är. Kanske har din tränare påpekat saker som du ska rätta till - här är det utmärkta tillfället att göra det medan du skrittar.
Att skritta på med långa steg på lång tygel och med ett följsamt säte (läs Sally Swift skritt!) så lossar du spänningar i din häst och lösgör den. Genom att skritta med fokus på din sits, får du kanske lite mer bärighet i din häst.
Hur länge man ska skritta varierar från häst till häst. En häst med mycket muskler tar generellt sett längre tid att värma upp. En ordentlig rykt före ridningen kan då hjälpa till att få igång blodcirkulationen, speciellt när det är så här kallt. Runt 10 minuter tycker jag är lagom. Ibland kan jag ta trav på lång tygel också för att snabbare få igång lite värme och flås. Helt kravlös trav då, och det funkar bara på hästar som blir just lugna av att trava.
Och sen var det detta med att skritta av hästen. Jag läste nån gång för tio år sen om nån islänning som tagit för vana att kliva av hästen nån kilometer från stallet och gå hem, dels som belöning för hästen att slippa bära, dels för att den skulle få skritta av ordentligt och torka. Minns inte vem det var, men jag tyckte det lät som en bra idé och sen dess så har det blivit en vana för mig med, att skritta av hästen gåendes bredvid. Kvittot på ridpasset och avskrittningen är då att hästen gäspar. Helst minst tio gånger. Då vet jag att den har släppt lite spänningar och att den känner sig bekväm. Genom att skritta av hästen får den sträcka på sig, slappna av, torka lite och komma ner i puls på ett kontrollerat sätt. Blir inte lika mycket stela muskler då.
Så, dagens tips: skritta alltid fram, och skritta alltid av din häst.
Varför pratar vi ryttare så lite om träning av oss själva? Vi kan prata och analysera sönder vår hästs träning på längden och tvären, vi pratar om övningar som är bra och vilka framsteg våra hästar gör. Men hur vi själva tränar, och om vi gör det, det pratar vi inte så mycket om. Eller är det bara jag som inte lyssnar?
För när det kommer till kritan så är det ju vi som sitter på hästen som ska påverka den till att bli bättre och bättre. Och om vi själva inte jobbar med att förändra oss, hur kan vi då förvänta oss att hästen ska förändras? Alltför ofta sitter vi och åker runt, runt i våra ridhus och ridbanor, i samma gångart, tempo, form mm och förväntar oss att hästen blir mer lösgjord, mer samlad eller vad det nu är, trots att vi bara gör samma sak, varv på varv. Det vi tränar på då är att befästa det vi gör just där och då. Och det är ju självklart bra om du är supernöjd med vad just du och din häst gör för tillfället.
Men känner man att takten skulle kunna bli bättre, tempot snabbare, halvhalterna tydligare, ja ni fattar – då har vi ju liksom övat på fel sak. Kan man inte fokusera och komma på vad man ska träna på under ridningen på ridbanan är det betydligt bättre att rida ut i skogen, då måste man åtminstone ha en plan för var man ska, och tvingas styra lite medan hästen kliver över stock och sten och runt träd.
Men tillbaka till dig som ryttare. Hur ofta funderar du över hur du påverkar din häst? Vilka svagheter du har, vilka styrkor du har, både i din kropp och i ditt sinne? Många är medvetna om att de är oliksidiga, att de kanske sitter lite snett, men många är också omedvetna om det.
Jag är, som jag tidigare skrivit, övertygad om att lite är bättre än inget om man ska förändras. En fem minuters joggingtur är bättre än inget. Fem minuters longering med galoppfattningar är bättre än inget. Två armhävningar är.....ja och så vidare. Ibland säger folk "det är ingen ide, jag hinner ju knappt ut förrän det är dags att sluta" (oavsett om det gäller hästens träning eller en själv).
Av en slump sprang jag på boken "fyra-timmarskroppen" av Timothy Ferris. Den handlar mycket om styrketräning och kroppsbyggande, vilket definitivt inte är mitt område, men det roliga är att Ferris har hittat vetenskapliga bevis för just detta: att man kan nå strålande resultat med en liten insats! Och det gillade ju jag
Ferris kallar det för "minsta effektiva dosen ", MED, enkelt definierat som den minsta dos som kommer ge önskat resultat. Han tar ett exempel: om det går åt 15 minuter i solen för att frigöra melanin till solbrännan, så är 15 minuter MED. Mer tid i solen gör dig inte brunare, bara ökar risken att du bränner dig så du inte kan fortsätta sola.
Samma sak med träning: får du grym träningsvärk så har du antagligen tränat för länge. Då har kroppen istället påbörjat nedbrytningsprocess istället för uppbyggnadsprocess.
Jag tänker då att däggdjur som däggdjur - kan detta kanske appliceras även på vår fyrbenta vän? Jag tror det. Vad tror du? Är mer automatiskt bättre? Blir hästen starkare för att man "kör skiten" ur den? Inte vad jag märkt i alla fall.
Bäst resultat tycker jag att jag får med lite kortare pass, där jag fokuserar på en sak i taget. Där jag sliter med denna enda grej tills den sitter. Alltid i skritt först innan jag tar snabbare gångarter (jag skrittar väääääldigt mycket, haha ☺️).
Så, träna lite. Less is more liksom. Eller, lagom som vi säger i Sverige.
Och även för all annan förändring - ta inte för stora kliv åt gången. Bestäm dig för att göra något som är så simpelt så att du inte kan bortförklara för dig själv varför du inte skulle göra det. Det ska vara så enkelt så att du kan etablera en vana. En knäböj varje morgon klarar alla, eller en positiv tanke som start på dagen, eller vad det nu är man vill förändra. Efter fem repititioner är det redan en vana! Den vanan kan man sen laborera med, utöka och i sin tur förändra!
Boken innehöll också en väldigt intressant övning för att testa sin egen liksidighet och sina obalanser. Återkommer till det så fort jag testat den!
Har lagt upp ett litet klipp på hur jag lär hästen att flytta bogen från marken. Oavsett om man har en unghäst eller en äldre häst så är det en bra idé att göra många övningar på marken. Att flytta bogen ger ett kvitto på om hästen är med dig, om den respekterar dig samt att du lär den att flytta undan bara sin framdel vilket du behöver när du ska rida. Det brukar vara busenkelt att lära hästen flytta framdelen efter att man gjort denna lilla övninga några gånger på marken. För Assas del tog det typ 10 minuter (sen gäller det ju att underhålla det hästen lär sig också. Gå ofta tillbaka till grunderna och checka av att de fungerar).
Filmen finns här
Egentligen tycker jag inte om att prata om tyglar eftersom jag tycker att vi ryttare fokuserar för mycket på tygeltag, och vad vi gör med våra händer, trots att det inte är händerna som rider hästen. Ju mer man lär hästen att lyssna på blicken, fokus, vikten, skänkeln, desto mer onödiga blir tyglarna. som nån klok sa: " ride with the saddle, not with the bridle".
Men, trots allt, om man inte ska ägna sig åt frihetsdressyr så är ju tyglar och ev bett en del av utrustningen som man använder vid ridning. Och då kan det ju vara bra att fundera lite på hur de ska användas.
Ibland när jag undervisar så märker jag att det blir förvirrat vad som är yttertygel, och vad som är innertygel och vad dessa har för uppgift. Så här kommer en liten förklaring så som jag ser på det.
Höger varv: du rider så att du har höger hand inåt, åt det håll hästen går eller svänger. Om du går på fyrkantsspåret t ex så är höger hand inåt mitten av ridbanan. Vänster varv: tvärtom.
Yttertygeln är den tygel som är på hästens "utsida", den sida som hästen är böjd eller ställd ifrån. Om hästen rids rakt fram på en långsida till exempel, så är yttertygeln den tygel som är utåt staketet eftersom hästen i hörnen svänger. Men om man rider t ex förvänd galopp (t ex vänster galopp i höger varv) så blir den tygeln som är inåt mitten istället yttertygel, eftersom du ställer hästen lite utåt mot staketet när du fattar galoppen. Yttertygeln används i traditionell dressyr mothållande och bromsande. Jag brukar tycka om att tänka att den är rakriktande och hjälper till att hålla bogen rak.
Innertygeln är den tygel som är inåt, åt det håll hästen svänger. Om du rider i höger varv, är höger tygel innertygel. Men om du rider en skänkelvikning med stöd av staketet, så blir den tygel som är mot staketet plötsligt innertygel, eftersom hästen är lite ställd utåt.
Jag tycker inte om innertygeln, för den är det verktyg som trasslar till det mest för oss ryttare. Vi tror att vi ska använda inntertygeln till det mesta: svänga, ställa, böja, bromsa, leda....med följden av att om hästen då inte gör det vi tänkt, så drar vi ännu mer i innertygeln och fastnar i handen.
För att komma bort från innertygeln så krävs det att man börjar använda sina vikthjälper och förstå hur de påverkar hästen. Om hästen inte vill svänga, så hjälper det inte att dra mer i innertygeln. Hästen kommer bara skjuta ut bogen ännu mer och bli sned, och halsen böjd. För att kunna svänga måste vikthjälpen läggas inåt, så att hästen inte skjuter över ryttaren på utsidan. Om hästen inte svänger med hjälp av vikten så får man lägga till ytterskänkeln och tänka sig att man ska flytta bogen för att svänga. Och om hästen fortfarande inte svänger får man krama lite i yttertygeln, så att hästen balanseras upp lite och man förhindrar att bogen flyter ut.
En bra övning är att försöka rida så mycket svängar som möjligt, utan att överhuvudtaget ta i tygeln. Hur fungerar det för dig och din häst?